Annsann

Kan någon förklara för mig hur jag lyckades gå in i ett hus igår och skrapa upp hela armbågen? Då menar jag inte gå in i ett hus, som i gå in genom dörren, utan gå in i ett hus som i frontalkrocka med ett hus.

När jag vaknade vid sju imorse (ironiskt så in åt helvete att enda gången jag är morgonpigg är när jag är bakis), så insåg jag vilka enorma likheter jag har med en kamel. Hade ett glas vatten bredvid sängen, som var ungefär halvfullt, ett sånt där stort halvliterglas. Klunkade girigt i mig hela glaset och släpade mig ut till köket. Drack ytterligare fem glas vatten. Lite snabb huvudräkning talar om för mig att det är nästan 3 liter vatten. Inom loppet av två minuter. Uttorkad? Jag? Nej, varför tror ni det?

Som respons på inlägget jag skrev när jag skulle åka ned till Nyköping och inbjöd folk att ringa och underhålla mig så ringde Karin idag för att underhålla mig när jag var på väg hem till Falun igen. Liten missräkning bara, det är imorgon jag åker, men det är väl tanken som räknas...

För övrigt så försökte jag påstå att jag faktiskt var utklädd igår. Faktum är att efter en massiv hårspraysattack på min fantastiskt vackra frisyr så påminde jag lite om dinosaurien här nedanför.



Men det var tyvärr ingen som trodde på mig. Övervägde en stund om jag skulle spotta på dem för att övertyga dem om min utklädnadd, men insåg sedan att folk kanske tycker att det är otrevligt när man spottar på dem...

Egentligen ville jag skriva det här inlägget bara för att tala om hur fruktansvärt underbart fantastiskt snygg jag är i håret just nu!

Har lånat alla min systers underbara hårstylingapparater och I'm in love! Kom nedskridande från övervåningen och väntade mig stående ovationer och tappade hakor. Ingen reagerade när jag skred in i tv-rummet.
"Vad snygg jag är i håret idag" sa jag lite lagom högt.
"Va?" sa mamma och slet för en sekund blicken från tv:n
"Jag sa: Vad snygg jag är i håret idag" sa jag lite högre.
"Ja" sa mamma och fortsatte titta på tv.
Inte riktigt de stående ovationer jag hade väntat mig, men ändå... Jag tar vad jag får.

Hade en liten diskussion med mamma när vi satt och åt frukost. Diskussionen gällde de smeknamn vi har inom familjen, eller snarare det faktum att jag inte har något smeknamn (förutom Annsann, som mamma brukar kalla mig för ibland, och därav namnet på bloggen så nu vet ni det också).
Hur som helst, det smeknamnet är liksom inte riktigt i linje med resten av familjens smeknamn, och det faktum att jag saknar ett kan bero på att det är jag som kommit på merparten av de smeknamn resten av familjen har. Jag tänkte jag delge er familjens smeknamn och sedan avslöja mitt förslag på ett smeknamn åt mig, ett smeknamn som i alla fall föll i god jord hos mamma.

 

Malin – Stalin

Mamma – Gestapo

Pappa – SS

 

Ni kan ju själva förstå att Annsann inte passar särskilt bra in i den samlingen smeknamn.
”Vad tror du om Ghandi?” frågade jag mamma sedan jag uppmärksammat henne på bristen av smeknamn till hennes äldsta dotter.
Mamma tyckte att det var alldeles utmärkt, och relaterade till min lågstadietid, då min lärare tydligen beskrivit mig som ”älsklig”.

 

Så, om ni vill kan ni i fortsättningen få kalla mig för Ghandi…

Som jag skrev i inlägget under så har ju jag och Marina varit och shoppat loss idag.
Jag tror att jag köpte världens kanske dyraste tunika. Tunikan i sig var inte så dyr egentligen...Men, den var så snygg att jag måste gå ut imorgon. Det betyder att jag måste till systemet och köpa ett gäng öl att matcha tunikan med. Det betyder även att jag måste köpa en ny bh - för att jag packar som en åsna och inte har någon som egentligen är bra med mig. Det betyder även att tunikan kommer kosta mig inträde till krogen samt x antal öl därinne. Sedan kommer tunikan troligtvis även kosta mig fyllekäk och bakiscola. Det drar iväg det här, men tro inte att jag är missnöjd med mitt köp. Inte alls. Tvärtom tror jag nästan att jag ska ta med mig tunikan till sängen och kramas med den hela natten.

För övrigt så är jag så trött nu att jag nästan ser dubbelt. Sov endast tre timmar inatt och var uppe astidigt imorse och har varit igång ända sedan dess. Oftast när jag säger att jag var vaken tidigt så betyder det att jag var vaken vid en tid då vanliga människor tänker "shit vad jag sov länge idag". Men idag var jag faktiskt uppe vid den tid som vanliga människor skulle kalla tidig.

Nej ni, nu går jag och min tunika och lägger oss.

Har shoppat med Marina hela dagen idag och kommit fram till att man visst kan köpa lycka. Om ni inte tror mig så skulle ni bara se vilket leende jag har på läpparna när jag tittar på min nya (lila) kamera och mina nya kläder!
Som vanligt när jag har umgåtts en hel dag med Marina så har jag lite kramp i skrattmusklerna. Jag skulle kunna försöka återberätta men det skulle bara bli en massa "hon sa" och "jag sa" och ingen skulle förmodligen fatta något...

Däremot kan jag bjuda på en inblick i det pepparkakshuskrig som pågår på Facebook i loggrutan för evenemanget Marina skapat för detta speciella tillfälle:



Tror att vi eventuellt nådde någon slags vapenvila igår kväll när vi enades om att byta ut smält socker mot lim. Därför skulle jag nu bara vilja be om en tjänst. Evenemanget äger rum den 17:e december, om ni inte hört något från mig runt den 19:e så kan ni väl vara snälla att ringa en ambulans (alternativt en likbil). För då har förmodligen jag och Marina antingen:
1). Slagit ihjäl varandra med varsin brödkavel
eller
2). Kommit hem på fyllan och börjat äta av pepparkakshusen och drabbats av akut limförgiftning

Jag kan nästan inte sluta skratta. Ibland är livet rätt så roligt ändå. Jag satt här framför datorn och försökte komma på något bra att skriva innan jag ska bege mig ut på äventyr. Men ingenting bra kom jag på. Det var så tomt att det ekade i huvudet. Så...jag gick ut i köket för att ta mig en kopp kaffe. Ute i köket står mamma och det brummade och lät något alldeles förskräckligt.

"Vad är det som låter?" frågade mamma.
"Det är väl tvättmaskinen" svarade jag lite ointresserat.

Ungefär samtidigt tittar vi sedan båda ut genom fönstret och vad ser vi? Jo, en helikopter som är på väg att landa på grannens tomt. Medan vi båda står där och gapar som fån ångrar sig helikoptern och lyfter.

Okej, nu när jag skrivit ned det här så lät det kanske inte såå himlans roligt. Men ni kan ju tänka er förvåningen när man tittar ut genom fönstret, i tron att det kanske är en bil eller något som låter och ser en helikopter. Det hör ju liksom inte till vanligheterna.

"Tur att vi har Gevalia" var mammas kommentar.

Ibland får jag för mig att jag tycker vissa saker är kul, bara för att upptäcka att jag inte alls tycker det. Till exempel så tror jag ibland att jag tycker det är kul att flytta. Packa ned saker i kartonger, packa upp dem igen och möblera och fixa.
Sen tar det ungefär fem minuter av kartongpackande innan jag upptäcker att jag inte alls tycker att det är kul. Men bara för att man flyttar så sällan så hinner jag glömma bort att jag inte tycker det är kul och nästa gång jag själv ska flytta eller någon jag känner behöver hjälp att flytta så tänker jag "Åh, jag som tycker det är så kul att flytta".

Självbedrägeri är vad det är. Om jag någonsin skrev en kontaktannons skulle den nog bli skapligt missvisande, förstå vad tokigt det skulle bli när det sedan visade sig att jag egentligen avskyr hälften av de saker jag sagt mig gilla.

Karin, oroa dig inte, även om jag just för tillfället inser att jag tycker det är tråkigt att flytta, så kommer jag självklart hjälpa dig på måndag. (Om jag inte plötsligt skulle drabbas av...typ nageltrång eller nekros eller nåt).

Ja, det vet ni ju alla att det är jag. Jag som kan spendera en halvtimma framför pastahyllan för att jag inte kan bestämma mig för om jag ska ha pastaskruvar, pastapennor eller helt enkelt vanliga makaroner. Nu lider jag återigen av enorm beslutångest, vet inte om jag ska åka tillbaka till Falun innan helgen eller efter helgen. Åh, alla dessa svåra beslut...

Det är Halloweenfest på kåren i Falun på fredag, men å andra sidan så är Marina ledig i helgen och det blir en shoppinghelg. Känns som att den här veckan i Nyköping har gått så fort och det känns alltid som att det är någon jag gllömt bort att umgås med.
Egentligen är det helt sjukt frustrerande att bara vara hemma några dagar. Då ska jag försöka hinna med att träffa alla jag lärt känna under hela mitt liv - och eftersom jag är en så översvallande trevlig människa så...

För övrigt så blev ju min syster 17 för några dagar sedan, och jag har kommit på världens roligaste skämt (eller första gången var det roligt, och kanske lite andra gången, men 73:e gången, enligt min omgivning: not so funny). Så här går mitt lilla "skämt" till:
Jag: Malin, Malin, Malin
Malin: (suckar och himlar med ögonen): Ja?
Jag: Du ser ut som sjutton!!!

Apropå se ut som sjutton så fick jag visa leg idag när jag köpte cigaretter - ungdomspoäng till mig!!

Nu är ni lite förvånade va? Klockan är strax efter tio och Anna är vaken. Tänk då vad förvånade ni ska bli när jag berättar att jag redan hunnit med att vara vaken i fyra timmar. Och att jag för fyra timmar sedan skuttade upp ur sängen med ett leende. Okej, den sista meningen var ren lögn, men resten är faktiskt sant. Nu var det ju visserligen inte helt frivilligt, eftersom jag var på jobbet och därmed inte hade något annat val än att kliva upp. Men ändå, lite imponerad blir man. Jag är iallafall sjukt imponerad.

Ibland undrar jag om det är något fel på mig. Jag klarar verkligen, verkligen inte av att gå upp tidigt på morgnarna. Det är det värsta jag vet. Jag skulle kunna sträcka mig så långt som att säga att jag hatar det.
Nu tänker säkert flera av er att nej, vem gillar att gå upp på morgnarna. Men jag menar att jag har extremt svårt att gå upp på morgnarna. Pratade med en jobbarkompis igår och hon berättade att hon också har så svårt att kliva upp på morgnarna.
"När jag är ledig kan jag lätt sova till tio" sa hon. 10? Det klassar jag som att gå upp tidigt. Jag brukar ställa klockan för att ta mig upp ur sängen till tio. Men jag insåg att jag skulle låta så otroligt...lat?...seg?...slö?, så jag nickade bara instämmande. Studentlivet är hårt.

Känner att om ungefär ett år, när jag är klar med min utbildning och måste börja jobba igen så kommer det kännas hårt för fröken Anna. Mycket hårt. För att vara så där roligt dubbeltydig så skulle man kunna säga att det kommer att bli ett hårt uppvaknande.

Sitter och försöker få lite plugg gjort innan det är dags att åka och jobba, men det går så där... Mest för att boken vi ska ha läst till imorgon kan vara den tråkigaste någonsin. Eller egentligen skulle den kunna vara ganska bra, om man plockade bort hälften av miljöbeskrivningarna. Naturalismen är nog inte min favoritepok...

Min chef ringde mig i fredags och undrade om jag ville jobba mer än de pass jag redan har nu när jag är hemma. "Nä, alltså jag är ju redan så rik, så jag behöver inte jobba mer" svarade jag. Eller egentligen så är det så att CSN vill att alla studenter ska vara fattiga, därför har de bestämt att om man tjänar för mycket pengar så blir man återbetalningsskyldig. Vettigt? Nej, inte ett dugg.
Oavsett om man tar fullt lån eller inte så ska ju pengarna så småningom betalas tillbaka, så jag tycker att det borde vara upp till mig hur mycket jag vill jobba under min studietid. Men tyvärr håller inte CSN med mig på den punkten...

För övrigt så måste jag beundra mitt otroligt organiserade system i mappen på min dator som heter "Skola", där jag sparar allt jag skrivit som har med skolan att göra. Så långt ganska logiskt eller hur?
Det som gör mitt system mindre bra är det faktum att jag aldrig döper dokumenten på ettt vettigt sätt. De tre första dokumenten i mappen heter "a", "aaa" och "aaaaaaa". Lite längre ned hittar man dokumenten "blabla" och "blablabla". I samlingen finns även dokumentet "lalalala" och det otroligt originella "dokument". Ett försök till organisering har gjorts i och med dokumenten "seminar 1", "seminar 2" och "seminar 3", synd bara att jag inte skrivit någon om vilken delkurs det rör sig om...

Nej, om man skulle ta och avverka ett kapitel till då...

Igår berättade Carro att hon hade drömt om mig.

Carro: Inatt drömde jag att du och Linus dog.
Jag: Haha, hur dog vi då?
Carro: Ni hoppade fallskärm, men glömde fallskärmen.
Marina: Haha, det låter typiskt Anna!
Carro: Men shit, jag var jätteledsen, jag var helt förstörd imorse när jag vaknade. Jag grät fortfarande.
Jag: Men gumman, vad rar du är.
Carro: Men...alltså jag var ju inte ledsen för att du dog. Jag tänkte mest på att Hampus skulle få växa upp utan sin pappa.

Min kamera har för övrigt dött. Jag tror att mjölkbadet blev lite för mycket. Får nog unna mig en ny när lönen trillar in på kontot...

...som Städskrubbs-Simon brukar säga".
Ovanstående citat är ett jättegammalt internskämt som daterar sig många, många år tillbaka i tiden. Ungefär vid samma tidpunkt som bilden här nedan kommer ifrån. Min gamla dator har ju gått i graven och tagit alla mina gamla kort med sig och jag har inte fått tummen ur och lämnat in den än. Men lyckades leta fram detta kort, skulle gissa på att det är från...2005 kanske? (Nyare kort kommer, någon gång, så fort jag tagit reda på exakt varför min kamera vägrar överföra kort till datorn...och löst problemet).


Jag, Marina och Carro

Lite kul är det ändå att på kortet är både jag och  Marina blonda och Carro är mörkhårig. Nu, 5 år senare är det tvärtom...

Nu undrar ni förstås varför jag vaknade imorse och befann mig 5 år tillbaka i tiden? Jag är bara lite nostalgisk eftersom det är dessa bruttor jag ska skaka mina lurviga med ikväll!

Funfacts:
Första gången Marina träffade mig trodde hon att jag var en inbrottstjuv.
Carro, jag och en tjej till bodde en tid tillsammans i en liten etta.

Ja, precis stod det på det otroligt fyndiga födelsedagskortet som mamma nyss visade mig. (Malin, om du läser det här innan du kommer hem så ber jag om ursäkt, men jag kan iallafall avhålla mig från att avslöja vilka presenter du kommer att få). Idag fyller nämligen min lilla lillasyster 17 år!

Jag kan inte förstå att hon bara blir äldre och äldre, jag menar hon hinner snart ifatt mig...
Tänk att min lilla lillasyster blir 17 år. Jag minns henne fortfarande som en dreglande liten bebis. Som 5-åringen som var livrädd för flygplan, eller 3-åringen som på grund av sina diktatorsfasoner gick under smeknamnet ”Stalin”. Tjejen som gav sin mat till hunden i utbyte mot hans. Som i en hel vecka tvingade mig att vara Prins Erik när hon ville leka ”Lilla sjöjungfrun” på en strand i Turkiet. Den nyblivna tonåringen som med ett skräckslaget uttryck i ansiktet kraschade en moppe rakt in i verandan. Tjejen som förväxlade ”Gode gud” med ”God jul” och som sedan tvingade familjen att sjunga ”Ja må han leva” till Jesus på julafton. Som tjänade en mindre förmögenhet på att låta folk betala 5 kronor för att klappa en sten.

 

Tiden går så fort och min lilla lillasyster är inte så liten längre. Har fixat och trixat lite och om jag har gjort allt rätt så kanske jag kan lyckas lägga in ett litet fotokollage med de...erhm...vackraste bildern jag kunde hitta...

 

Men ååhh, vad jag egentligen borde plugga.
Men åhh, vad jag verkligen inte har någon lust.
Men ååhh, vad mammas katt stirrar argt på mig från köket. Mammas katt Cesar (döpt efter Julius Ceasar) tycker inte om mig. På riktigt, nu tittar han på mig med en blick som säger "Men va fan? Vad gör du här nu igen?". Jag tror, jag är inte säker, men jag tror, att det kan ha något med det faktum att jag brukar komponera egna sånger till katten som han måste lyssna på. De största hitsen hittills är:
"Hoppe lille katten" (Med en tillhörande dans)
och
"Förste lille tassen"

Fast om jag ska vara helt ärlig så tror jag att den största anledningen till att han inte tycker om mig är att jag aldrig ger honom mat. Nej vänta lite nu, det där lät fel. Det lät ungefär som den där gången jag fick en kampfisk av Lina som jag glömde bort att mata. Vad jag menar är att om det finns någon annan tillgänglig som kan lägga upp mat åt katten så låter jag helst bli. Jag gör det ju om jag måste, men finns det något äckligare än kattmat?

Fikade med Marina idag och vi planerade in ett pepparkakshusbygge när jag kommer hem till jul. I år ska det bli bättre, snyggare...nej förlåt, det där har ni hört förut och vi vet ju alla hur det kommer sluta...
Hur som helst, som det brukar vara när jag och Marina diskuterar så eskalerade planerna snabbt, från att vara ett pepparkakshusbygge till att bli ett pepparkakshusbybygge. Det kommer att bli storslaget...

Marina plockade även ut lite spontansemester, så det bli utgång i helgen. Min syster fyller år imorgon och på söndag kommer släkten och firar. Så här är det: det slår aldrig fel, jag är så gott som alltid bakis när familjen firar födelsedagar. Jag förstår inte hur det går ihop...

Nej, nu måste jag öva, eftersom jag har lovat att väcka min syster med "något mer spännande än en vanlig födelsedagssång" imorgon, jag funderar på en egenkomponerad balett. Sist jag spontankomponerade en balett för att roa min syster så himlade hon med ögonen och muttrade "Undra vem det egentligen är som är storasyster i den här familjen". Men jag vet att hon tycker om det.

Förresten, apropå min syster så spelade vi barngeni tidigare på kvällen. Vår upplaga av barngeni är tillverkad någon gång innan Sovjetunionens fall, så kategorin "Vår värld" kan snarast räknas som historia och "Världen förr" handlar typ om dinosarier. Men vissa saker ändras ju inte med tiden, berg är ju fortfarande (typ) lika höga, och berg flyttas ju inte heller flera tusen mil, och berg byter ju inte heller namn. Nu undrar ni säkert varför denna fixering vid berg? Jo...min syster påstod att Sveriges högsta berg heter Kilimanjaro...

Sitter och plockar i mig lite mat innan det är dags att bege sig mot Nyköping. Sist jag gav mig ut på en liknande enmannaroadtrip, fast åt omvänt håll. Så berättade jag ju hur jag inte kan byta skiva i min bil och därför måste lyssna på Kalles musik.
Problem solved. Dock inte tillfredsställande. Efter lite meckande med en kniv lyckades jag få ut skivan (eller okej, pappa meckade och visade mig sedan hur man gör). Och ett tag gick det att på detta vis byta skiva. Tills för någon vecka sedan. Jag meckade ut skivan och det går inte att sätta i en ny. CD-spelaren tror fortfarande att det är en skiva i och "CD error" blinkar hysteriskt i displayen.
Så, nu är jag återigen fast med bara radio. Problemet när man ger sig ut på längre roadtrips är ju att man helat iden måste söka efter nya radiostationer, vilket oftast slutar med att man hamnar någonstans där "Dansbandshits från 80-talet" är den enda kanalen man får in.

Förut, innan jag fick en fungerande radio så brukade jag ju sjunga för mig själv alternativt lyssna på mp3. Men efter att jag trasslade in hörlurarna i ratten så vet jag inte om jag vågar lyssna på mp3 när jag kör. Problemen om jag skulle vilja sjunga är följande:
1. Jag har extremt dålig sångröst.
2. Jag kan inga texter (hitta på orden själv funkar bara so far)
3. Punkt 2 leder till att någonstans i höjd med Strängnäs har hela min repertoar av texter tagit slut och det enda jag har kvar är snapsvisor. Det kan jag däremot en hel del. Men det känns så fel på något sätt, att sjunga snapsvisor när man kör bil.


Så, om någon skulle känna sig manad så slå mig en signal om en och en halv timma eller så. Då är jag på väg och har nog kommit så pass långt att mottagningen på radion börjat bli dålig (eller snarare, kanalerna har börjat bli dåliga...)

Måste ju även tala om att jag har hittat mina färgglada pluppar. Helt ärligt talat så har jag ingen aning om hur det gick till eller vart de har varit. Jag struttade runt och packade och visslade för mig själv i godan ro när jag helst plötsligt hajade till. På soffan, helt öppet, helt omöjliga att missa ligger de. Mina färgglada pluppar.
Men hur kom de dit? Det finns nämligen inte en chans att de låg där igår när jag letade. Nog för att jag inte är särskilt duktig på att leta, men det där hade jag inte missat. Dom syntes ju liksom på mils avstånd.

Jag har precis vunnit OS-guld i att lura mig själv. Ungefär så här gick det till:
"Ett avsnitt Criminal Minds innan jag tar tag i det där pluggandet"
"Jag är ju egentligen inte alls trött så jag kan ju faktiskt ligga ned i soffan och titta på avsnittet"
"Och visst är det lite kyligt, att jag hämtar täcket betyder ju inte att jag ska sova - jag är ju inte trött egentligen"
"Kudden? Nej, den hämtade jag bara för att det skulle bli lite bekvämare"
"Det är ju ändå inte så spännande nu, jag kan blunda en liten stund, jag lyssnar ju fortfarande"
"Jag kanske skulle powernappa 10 minuter"
"Jag kanske borde ställa kl...ZZZ"

6 timmar senare...
"Jävla skit vad lättlurad jag är!"

...och still chockerande pigg och alert. Eftersom jag ska köra cirka 30 mil hyfsat tidigt imorgon tänkte jag att det var en dum idé att gå och lägga mig efter seminariet och vakna klockan 22 ikväll. Men konstigt nog är jag inte det minstaste trött. Vem har snott mitt sömnbehov?

Jag måste säga att jag beundrar min egen förmåga att lägga energi på totalt oviktiga saker när jag egentligen har viktiga saker jag borde göra.
Jag skulle sammanfatta min presentation i ett word-dokument så att resten av min seminariegrupp kunde ta del av mina oerhört insiktsfulla analyser. Precis när jag skulle sätta igång upptäcker jag att mina livsnödvändiga färgglada pluppar är borta.
Vad är färgglada pluppar undrar ni nu? Det är precis vad det låter som, färgglada pluppar med lite klister på som man kan sätta i en bok för att markera en sida man inte vill tappa bort. Jag har hört att andra kallar det för bokmärken, men under mitt tak bestämmer jag och här heter det färgglada pluppar.
Hur som helst, det var ju såklart omöjligt för mig att ens fundera på att börja utan mina färgglada pluppar. Nu har jag spenderat i runda slängar en halvtimma på att planlöst gå runt i min enormt stora etta och halvhögt  mumla "färgglada pluppar" med ett lite frågande tonfall och sporadiskt lyfta på saker.
Vad jag tycker är lite intressant med detta förfarande är det faktum att jag faktiskt, undermedvetet (okej, kanske inte så himlans undermedvetet ändå), försöker ropa på de färgglada plupparna.

Tänk vad rädd jag skulle bli om de färgglada plupparna faktiskt svarade.
"Men ditt jävla stolpskott, vi ligger ju här under tre kilo papper på bordet".

Jag skrev ju i ett tidigare inlägg om att jag fick frågan om jag pratar med mig själv när jag är ensam hemma. Jag tror snarare att jag skulle vilja säga att jag pratar med döda ting - också.
Till exempel när jag trycker på fel knapp på datorn (vilket händer oftare än jag egentligen vill erkänna) säger jag alltid högt "nej, fel knapp, fel knapp".
Ungefär som om datorn skulle höra mig och genast sluta upp med vad jag av misstag bett honom göra.

Eller som jag kom på mig själv för ett litet tag sen när jag packade inför min tripp till the hometown att säga "Du ska med" när jag la fram saker i en liten fin hög.
"Du ska med", inte "Den ska med" utan du. Jag personifierar alltså mina saker. Shit, det här med att plugga på distans är inte min grej. Jag känner mig helt asocial. Lite som crazy catlady, fast utan katter.

Nej, nu ska jag gå ut och prata lite med spisen samtidigt som jag lagar mig något ätbart.

Kände att jag hade varit så duktig hela dagen eftersom jag har pluggat och pluggat och pluggat lite till. Så när Brianna frågade om jag ville komma förbi och umgås en stund med Drew och hans bror kände jag att jag kunde spara lite plugg tills jag kom hem.
Hade inte räknat med att "tills jag kom hem" skulle innebära kvart över fyra. Men, men jag har ju nästan fem timmar på mig att göra klart det sista. Who needs sleep anyway? Är för övrigt löjligt pigg.

Så...nu är det jag, Dostojevskij och Powerpoint resten av natten. Och kanske en skvätt kaffe.

Vissa svenska företeelser blir för övrigt rätt så roliga när man försöker översätta dem till engelska. Sissybutter, till exempel, kan ni gissa vad det är? Okej, om ni läser det här någon gång under dagen, när ni är utvilade och klara i huvudet kanske ni inte tycker att det är lika hysteriskt roligt - men jag tycker det är kul, och det är ju huvudsaken.

Nämnde jag för övrigt att jag vann på Bluff fyra gånger? Jojodå. Delad förstaplats.

Som ni kanske märkt av tidigare inlägg så är jag för tillfället helt inne i tv-serien Criminal Minds. För er som aldrig sett det kan jag ge en kort liten resumé. Criminal Minds handlar om "Behaviour Analysis Unit" på FBI, alltså en grupp som arbetar med gärningsmannaprofiler av seriemördare.
Det är lite jobbigt när man är så där inne i en tv-serie, man är uppe nästan hela nätterna. Vid 23-tiden på kvällen så tänker man "Bara ett avsnitt till". Men... när det avsnittet är slut så tänker man igen "Bara ett avsnitt till", ända tills ögonlocken trillar ihop av trötthet.

Hur som helst. Vad jag ville komma till var att skulle förmodligen kunna bli seriemördare utan att åka dit. Jag har haft en lycklig barndom. Mina föräldrar är världens snällaste och fortfarande gifta. Inga trauman eller något sådant. Alla seriemördare i Criminal Minds har antingen haft en sjukt taskig barndom eller genomlidit något slags trauma i barndomen. En profilerare hade aldrig kunnat peka ut mig om jag var seriemördare.
Fast å andra sidan känner jag inget trängande behov av att bli seriemördare, så de där profilerarna kanske inte är helt fel ute ändå?
Och ja, jag vet fortfarande att det är ett tv-program och att det säkerligen, i verkligheten, finns seriemördare som inte stämmer in på profilerna. Men ändå...när jag tittar på film eller tv-serier tycker jag om att befinna mig i min lilla bubbla där allt som händer på skärmen är obestridligt sant - inga överdrifter eller försköningar. Det bara är så.

Min vardag för tillfället genomsyras av brott och kriminalhistorier. När jag skriver detta har jag precis tagit en paus ifrån mitt otroligt effektiva pluggande. Håller på att analysera Brott och straff inför en presentation imorgon. Självklart kan jag inte låta bli att dra paralleller mellan Brott och straff och Criminal Minds. Undra om BAU hade kunnat pricka in Raskolnikov om de hade blivit kallade till brottsplatsen och gjort en gärningsmannaprofil? Säkerligen, de är ju oövervinneliga.
Fast å andra sidan var ju inte Raskolnikov seriemördare, så BAU hade kanske inte engagerat sig i det fallet om de båda hade funnits på riktigt och samtidigt. Fast å andra sidan igen så hade ju säkerligen Raskolnikov utgjort en ganska intressant psykologisk profil... Kanske borde mejla manusförfattarna till Criminal Minds om idén att göra en adaption av Brott och Straff i något avsnitt. Sen blir jag miljonär för att de tycker att min idé är alldeles strålande och sen lever jag lycklig i alla mina dagar.

Nej, nu ska jag sluta svamla och försöka få något vettigt gjort. Har egentligen en megalång mental lista på saker jag borde hinna med att göra innan jag åker till Nyköping på onsdag...

På riktigt så är mina smaklökar helt ur funktion när jag är bakis. Jag har länge misstänkt att så är fallet, men nu har jag äntligen hittat bevis!
Igår gjorde jag en pastasallad med tonfisk och matlagningsyoghurt och medan jag åt igår var jag helt övertygad om min egen förträfflighet. Vilken underbar kombination av kryddor i helt rätt mängd. Det var så gott att jag nästan funderade på att ge upp det här med läraryrket och istället bli stjärnkock på heltid.
Idag plockade jag fram resterna ur kylen, och ärligt talat. Det smakade salt och peppar. Ingen smak av tonfisk. Ingen smak av pasta. Ingen smak av någonting annat än salt och peppar - i enorma mängder.
Smakade ungefär som när man får en rejäl kallsup i saltvatten - fast med en ganska stor skvätt peppar i också.

Varför heter det kallsup förresten? Kan man få en kallsup om vattnet är varmt, typ i badkaret  - eller heter det varmsup då? Och en kallsup känns ju som något negativt, medan en kall sup är något positivt, det är ju lite ologiskt.

Nu har jag sagt "kallsup" för mig själv ett antal gånger så nu både känns och ser hela ordet helt fel ut. Heter det verkligen kallsup? Stavas det verkligen kallsup?
Nej, nu måste jag sluta fundera och göra något kreativt istället!

Ja, vad ska man säga. Min mamma ringde för en liten stund sen och frågade om jag hade varit ute och kört bil idag. "Jaa..." svarade jag lite tvekande, för hon hade ett olycksbådande tonfall i rösten.
Min bil står skriven på mamma och det visade sig att hon fått ett samtal från en kille som påstod att jag kört in i hans bil på parkeringen. Tydligen fanns det skador på hans bil som överensstämde med färg och skador på min bil. "What?" tänkte jag eftersom jag parkerar i en snigels hastighet och med överdriven försiktighet så borde jag ha märkt om jag stött emot något.
Hur som helst, jag är mitt inne i ett Criminal Minds maraton, och det fanns faktiskt en liten risk att killen var en galen seriemördare som nu förväntade sig att jag skulle dyka upp ute på parkeringen för att inspektera skadorna på min bil. Så jag ringde Playboy och tvingade med mig honom ut. Playboy är från Fagersta och eftersom han misstänkte att det kunde bli slagsmål så följde han mer än gärna med.
När jag kommer ut till parkeringen så finns det inga skador på min bil. Inga skador på någon av bilarna bredvid. Och jag har minst 1 meters mellanrum till bilarna på båda sidor om mig. Jag ringer mamma igen, som ringer till killen igen. Nu påstår killen att det inte är bilen som nu står bredvid jag kört in i, utan en annan bil, som stått där i helgen. Tydligen ska det finnas en skada på min stötfångare fram som han anser är beviset för att jag kört in i hans andra bil.
"Haha, sucker!" så jag högt för mig själv. Skadan på min kofångare kommer sig nämligen av att pappa var lite morgontrött en morgon när jag var hemma och hälsade på i somras och råkade backa in i min bil och pajade stötfångaren och glaset till blinkersen. Till detta kommer det faktum att, förutom idag (då bilen som nu befann sig bredvid min bil stod på parkeringsplatsen), har jag inte rört bilen på hela helgen.
Dessutom har jag bildbevis på att skadan på min bil orsakades i somras, eftersom jag, för att retas med pappa tagit kort på skadan.
Killen gav med sig direkt när mamma ringde upp för att, med hennes egna ord "Be honom dra åt helvete". Han mumlade något om någon försäkring och sa att han "skulle leta vidare".

Så...jag har en skada på min stötfångare. Som är svart. Min bil är grön. Hur kunde färgen på hans skador överensstämma med färgen på min bil? Hur hade han tänkt sig det? Alla stötfångare är väl svarta??

Jag har en stalker. Min stalker är runt 5 år gammal och hänger utanför min port. Varje gång jag ser henne bombarderar hon mig med frågor: "Vad heter du?" "Vart bor du?" "Kan du cykla?" "Vilken färg har din cykel?". Igår försökte hon även kartlägga min bekantskapskrets. En granne gick framför mig in i porten "Är han din pojkvän?" "Är han din kompis" "Känner du honom" - frågorna tog aldrig slut. Undrar vem hon jobbar för och vad hon är ute efter?
Eller så kanske jag bara borde sluta maratontitta på Criminal Minds och dra slutsatsen att ungar är jävligt nyfikna och frågvisa?

För övrigt så lyckades jag så där bra som bara jag kan lyckas när jag gick hem från Willys tidigare idag. Jag hade packat mina varor väldigt fint i min väska, och helt plötsligt snubblar jag till. Väldigt graciöst faller jag till marken och landar med knät rakt på ett mjölkpaket i väskan. Varpå hela väskan väldigt snabbt fylls med mjölk.
Allt, precis allt - mobiltelefon, kamera, plånbok, cigaretter - var indränkt i mjölk. Det är sånt som bara händer när man är bakis och har en energinivå på minus femton.

Nej, några avsnitt Criminal Minds till så ska jag nog överleva den här kvällen också!

Man vet att ens vänner verkligen känner en när de inte bara accepterar, utan även anpassar sig till ens dåliga sidor.

Som när Marina säger till mig att vi ska träffas kvart i tolv, fast hon egentligen menar 12. Vilket innebär att vi båda dyker upp samtidigt klockan 12.
Eller när hon i sin gamla lägenhet brukade spana ut genom fönstret för att hitta någonstans jag kunde parkera innan jag dök upp så att jag och min beslutsångest och oförmåga att fickparkera slapp snurra tre varv runt kvarteret.

Eller som när min mamma, vilken tid på året jag än frågar, hävdar att ormarna fortfarande sover och att jag med lugn och ro kan trampa runt i skog och mark.

Eller som när min sjuksköterskevän Karin allt som oftast, inleder en konversation med orden "Nej Anna, du har inte nekros/diabetes/röda hund/malaria/lungcancer/whichever sjukdom jag fått för mig att jag för tillfället har"

Eller som när Jenny alltid väntar med att sätta på kaffet tills jag verkligen dykt upp hemma hos henne och inte när jag ringer och säger att "Jag är på väg", för hon vet att det betyder "Jag är snart på väg, jag ska bara borsta håret/sminka mig/klä på mig/borsta tänderna/leta efter mina borttappade nycklar"

Eller som meddelandet Playboy nyss lämnade på min telefonsvarare: "...och eftersom du inte lyssnade ordentligt så tar jag numret en gång till"
Eller som när han säger till mig att förfesten börjar klockan sex, men säger klockan sju till alla andra, för att då dyker jag upp samtidigt som alla andra.


Åh, vilken underbar bild av mig själv jag precis målade upp. Jag är alltså tjejen som har stora problem med att passa tider, lider av grav hyponkondri och sällan lyssnar ordentligt när någon säger något viktigt.
Det är tur att jag redan har ett jobb, annars vore det fan kört!

---------

Måste göra en liten uppdatering, eftersom ett sms som passar ruskigt bra in till det här inlägget trillade in för en liten stund sedan: "Lägg några Falcon på kylning. Inte sen. Direkt när du läser det här messet. Inte efter det här avsnittet, då glömmer du!"

What can I say - Jag är sjukt förutsägbar.

Har kollat på Criminal Minds mer eller mindre hela kvällen och jag är så sjukt imponerad. Ja, jag vet att det är en tv-serie, och att det inte är på riktigt, att det är skådespelare - men ändå, hur imponerad är man inte av Reid? Snubben kan ju allt.
Jag är fascinerad. Djupt fascinerad. Det var nästan så att jag fick lust att slita fram ett uppslagsverk och läsa från pärm til pärm. Fast, om jag gjorde det så skulle jag förmodligen glömma bort hälften efter en timma och blanda ihop den andra hälften.

Men om ni som läser, precis som jag, är fascinerade av denna enorma kunskap så kan jag dela med mig av lite utav min kunskap. 3 saker som är mycket viktiga. Det är genom livserfarenhet och gediget studerande som jag lärt mig följande tre saker. Men eftersom jag är så snäll, så delar jag med mig av dem till er, här och nu.

1. Afghanistan ligger inte i Afrika.
2. Pakistan ligger inte heller i Afrika.
3. Afghanistan och Pakistan är grannländer. Dock inte i Afrika.


(En liten bonus, om det var någon som, mot all förmodan, redan besatt kunskaperna ovan: Thailand är inte en ö).

...eller var det det jag inte var? Karin, jag har glömt bort ditt oerhört intelligenta resonemang. Fallfrukt är det enda som fastnat. Men jag minns att jag var sjukt imponerad över dina liknelser och hade jag haft makten hade jag nog gett dig nobelpriset på plats igår för detta resonemang. Så imponerad var jag.

Hur som helst, nästa gång jag ska ut och har seminarium dagen efter, ska jag undvika shots. Det var en plåga att ta sig upp imorse, trots att jag bara behövde masa mig från sängen till datorn. Men jag led - genom hela seminariet. Tror att seminariet imorse lätt kan räknas som det mest inaktiva seminariet under min karriär på Högskolan Dalarna.

Nehej, soffläge och ett par avsnitt Criminal Minds på det här låter som en bra idé tycker jag!

Eller visst har jag det? Även om minnena är aningens suddiga så är jag ruskigt säker på att jag faktiskt tog studenten.
Inatt drömde jag att jag var tvungen att gå om sista året på gymnasiet. Verkligen gå om sista året på gymnasiet inte läsa in det på Komvux, utan jag gick verkligen i gymnasiet igen. Jag, 27 år gammal, tillsammans med alla 17-18 åringar. Mycket skum dröm, som fortfarande kändes så där verklig när man vaknade.

Tror att min förvirrade dröm kan hänga ihop med det faktum att jag ännu inte sökt någon kurs till nästa termin, och sista ansökningsdatumet är på fredag. Jag är alltid, alltid ute i sista minuten. "Men ditt jävla pucko! Gå in och sök kurs nu!" kan jag tänka mig att ni skriker mot datorskärmen när ni läser det här. Men det skulle ju inte vara jag om jag inte var ute i sista minuten, sista minuten är den bästa minuten, remember?
Det kommer bli precis som tidigare år. 23:45 på fredag kommer jag sitta i min egen lilla värld och lalla runt när den där "jag har glömt något" känslan tar ett krampaktigt tag om mina nerver, varpå jag drabbas av panik. Tillsammans med ungefär en miljard andra högskolestudenter som också är ute i sista minuten, kastar jag mig in på Högskoleverkets hemsida - vilket leder till att sidan blir segare....och segare...och segare och till sist lägger av helt och man svävar i det där obehagliga mörkret "Kom min ansökan in? Kom den inte in? Vad händer nu?".

Samma procedur upprepas sedan när jag ska tacka ja till kursen jag sökt. Tillsammans med alla andra högskolestudenter i hela världen väntar jag till sista minuten. Sedan lägger hemsisdan av på grund av överbelastning och det där obehagliga mörkret infinner sig än en gång. Detta förfarande åtföljs av det obligatoriska samtalet: "Hej, mitt namn är Anna. Er hemsida la av igår och jag vet inte om jag hann tacka ja till kursen ordentligt. Inte? Kan ni fixa det. Tack så jättemycket, nästa gång ska jag vara ute i bättre tid."

...om man inte råkar heta Anna. I min köksarsenal har jag 1 kastrull som jag inte bör koka ris i, för att den är alldeles för liten och därmed kokar det alltid, utan undantag, över. Vilken kastrull väljer jag, undantagslöst, när jag ska koka ris? Jo, ovan nämnda kastrull, och av den anledningen har jag precis skurat hela min spis.

Dessutom fick jag idag mail om att DVD-filmen jag lånade på biblioteket förra veckan skulle vart tillbakalämnad igår. Tror ni att jag har masat mig upp till Högskolan någon gång under dagen för att lämna tillbaka den? Nej. Nu stänger biblioteket om 5 minuter, och här sitter jag framför datorn som om jag inte hade ett bekymmer i världen. Suck, att jag aldrig lär mig. Nåja, det får bli morgondagens projekt.

Förresten den 7 februari 2011 fyller jag 10 000 dagar. Välkomna på kalas!

"Pratar du med dig själv när du är ensam hemma?" Frågade Playboy mig idag. Jag funderade en liten stund och hann inte ens formulera ett svar som inte skulle leda till att det lät som om jag led av någon slags personlighetsstörning innan Playboy utbrast: "Jag visste det! Jag skulle vilja vara en liten fluga på väggen när du går runt hemma och pratar med dig själv!"

Men, om man bor själv och inte har någon annan att prata med, så måste man ju prata med sig själv. För jag vet inte hur ni tänker, men jag tycker om att höra min egen röst. Fast oftast så pratar jag inte för mig själv, utan jag nynnar lite för mig själv, och sen börjar jag sjunga, fast inte på någon låt som redan finns, utan jag hittar på orden lite vartefter, så där som man gjorde när man var liten. Lägg nu till det faktum att jag har en urusel sångröst så kan iallafall jag förstå Playboys funderingar, jag hade också velat vara en fluga på väggen hemma hos mig...

En jobbarkompis yttrade något liknande någon gång (för länge sen, på den tiden jag jobbade och gick upp tidigt på morgnarna). Hon sa: "Anna, du måste ha så fruktansvärt kul när du är ensam hemma". Jag tror att detta var efter att jag berättat att jag brukar hitta på egna ord när jag fastnar i korsorden.

Om jag kan lista ut hur det där med tekniken fungerar så tänkte jag att jag skulle introducera alla mina vänner för min blivande man som jag spenderat halva eftermiddagen med. Sen fick jag lite beslutsångest (ovanligt för att vara jag, jag vet) så vet inte om jag vill säga att de här klippen är de bästa klippen, men de är iallafall bland de bästa.

Nehej, tydligen var det där med att lägga in videoklipp från Youtube alldeles för avancerat för mig... så ni får träffa min blivande man någon annan gång...

Jävlar vad ont i nacken jag har. Har precis vaknat från en liten powernap i soffan och upptäckt att jag sovit i den konstigaste ställningen någonsin. Varför vaknar man inte automatiskt när man ligger snedvriden i någon konstig ställning som får alla muskler i hela kroppen att skrika av smärta? Om jag ligger sover och någon slår mig på benet, eller nyper mig i armen så jag får ont så vaknar jag ju. Men om jag själv har lagt mig i någon akrobatisk ställning som min ålderstigna kropp inte riktigt kan hantera så vaknar jag inte av smärtan. Konstigt...

Sen undrar jag också varför man är bakfull en hel dag nu för tiden? När jag var ung och dinosaurierna fortfarande gick omkring på jorden så var jag sällan bakfull längre än en förmiddag. Nu är det snarare regel än undantag att jag känner mig som ett lik en hel dag om jag varit ute kvällen innan.

Nej, nu ska jag försöka samla tillräckligt med energi för att masa mig över till grannen och kolla på film.

Jag vet. Alltid när jag skriver sms så är jag så sjukt tråkig. Nu ska ni äntligen få en förklaring. Så här är det: Jag börjar mycket bra, kort och koncist och får fram det jag vill säga. Sen kommer jag på att det jag skrev kanske kan misstolkas och lägger in en liten parentes som talar om vad jag egentligen menade. Sen kommer jag på hur kul den där misstolkningen egentligen är, så då måste jag förklara den också, ifall den jag skickar till inte skulle ha misstolkat det från början.
Sen fortsätter jag med mitt korta, koncisa och mycket tydliga svar på sms:et. Men, helt plötsligt kommer en askul tanke in i mitt huvud, så jag villar in på något litet sidospår som jag känner att jag måste förklara med ytterligaren en liten parentes Sen blir parentesen nästan längre än själva meddelandet (ni kanske har märkt att jag älskar parenteser).
Skrev ett sådant sms alldeles nyss. Sen kom jag på att ingen mer än jag fattade vad jag försökte säga och att jag egentligen inte alls svarade på sms:et jag fått.  Så jag gav upp det där med att försöka vara rolig och fyndig och nöjde mig med: "Sounds great. Talk to you later then"
Kändes på något sätt sjukt tråkigt med tanke på det oootroooligt roliga sms:et (hur skriver man sms i bestämd form för övrigt, rent grammatiskt? (och snälla påpeka inte att jag borde veta för att jag ska bli svensklärare, uppenbarligen så vet jag inte eftersom jag frågar)) jag först skrivit. (Är det någon som hänger med när jag slänger in 100 parenteser i samma mening? Jag har nämligen aningens svårt att hänga med...)

Jag har ingen riktigt bra förklaring på varför det tar sån tid för mig att svara på ett sms...eller varför jag ibland inte svarar alls. Det är absolut inte så att jag inte tycker om er som sms:ar, utan bara för att...jag vet inte....jag bara glömmer...eller orkar inte...eller nåt...SMS är överskattat. Alldeles för lite utrymme för att säga allt man vill och alldeles för lätta att glömma bort.

Skrev för övrigt en inlämningsuppgift på rekordkort tid alldeles nyss. En kvart ungefär, drygt en A4 och en besvarad diskussionsfråga, slå det om ni kan!! Upptäckte nämligen att jag glömt att den skulle vara inlämnad senast klockan 09.00 imorgon och eftersom jag ska ut och dricka öl ikväll går ju inte det för sig. Men jag är fortfarande lite imponerad över mig själv, sa jag att det bara tog en kvart? 15 minuter alltså för er som inte visste.

Känner att jag inte är på topp idag. Har gjort så sjukt förvirrade saker hela morgonen (för det är väl fortfarande morgon klockan 15.38, eller?). Tror att min ena hjärncell fortfarande sover (eller som Linus så trevligt frågade en gång: "Ligger dina hjärnceller i skilsmässa?" "Nej, dom är bara osams" svarade jag då. Haha, där fick du! Eller...?). Hur som helst, alla förvirrade saker var det ja. Egentligen är det massa små saker som tillsammans blir en stor förrvirrad röra, så antagligen skulle ni inte fatta något utan istället bara bli ännu mer förvirrade än vad jag är. Men kan ta ett ganska tydligt exempel på mitt förvirrade sinnestillstånd.

Sitter vid datorn och pluggar. Känner mig lite kaffesugen. Går ut i köket för att sätta på kaffe. Tittar på diskbänken, inser att jag har byggt ett diskberg. Ställer mig och diskar. Går in och sätter mig vid datorn igen. Börjar fundera över om inte kaffet är klart snart. Går ut i köket. Upptäcker att sätta på kaffe och diska tydligen inte är samma sak. Suckar och skrattar lite åt mig själv. Går till hallen och hämtar min jacka. Går ut och röker. På väg in från balkongen får jag syn på kaffebryggaren och äntligen slår jag igång en kopp kaffe.

Varför göra det lätt, när man kan göra det svårt liksom? Nu sitter jag här och väntar på att kaffet ska bli klart. Tänkte att det var säkrast att inte sätta igång och plugga eller något annat som skulle leda till att jag blev helt uppslukad i flera timmar (så där superduperkoncentrerad som jag brukar vara när jag pluggar ni vet). För det skulle förmodligen leda till att jag glömde bort kaffet, som då blev stående i kaffebryggaren och torrkokade tills hela lägenheten började brinna. Tur att jag köpt en brandsläckare.

Nej, nu är det kaffedags för Anna med det kakaofärgade håret!

--------

Måste bara göra en liten uppdatering, eftersom vad som hände alldeles nyss var ytterligare ett tydligt tecken på min totala förvirring.
Gick för att hämta kaffe. Halvvägs ut till köket kom jag på att jag var kissnödig. Kissade. Gick in och satte mig vid datorn. Sträckte handen efter kaffekoppen. Upptäckte att kaffekoppen var ett glas vatten. Funderade en stunde över hur det gick till. Kände mig korkad och förvirrad. Skrev det här inlägget.

Ovanstående citat kommer från min syster (dock, måste det påpekas att det är helt taget ur sitt sammanhang) och helt plötsligt förstår jag varför följande samtal utspelades mellan mellan mamma och mig när jag var hemma i Nyköping. Och Lillasyster, om du läser det här: Ta anteckningar, för jag tror att jag kanske glömde bort att berätta det här för dig!

Mamma: Bara så du vet så har jag ingen hög livförsäkring.
Jag: Eh, va?
Mamma: Jag har ingen hög livförsäkring. Inte pappa heller. Bara så du vet.
Jag: Okej...
Mamma: Jättelåg är den. Det skulle nästan inte bli något alls eftersom ni är två som ska dela.
Jag: Okej. Men mamma, varför berättar du det här för mig?
Mamma (lite tvekande): Få inga idéer nu, men jag kollade på Tv4 Fakta och då var det en dotter som dödade sina föräldrar för att få massa pengar.
Jag: Men mamma
Mamma: Men det skulle inte funka för dig. Du skulle knappt tjäna något på det. Säg det till Malin också.

För övrigt så har jag sjukligt tråkigt just nu... Sitter och väntar på att Playboy ska ringa, eftersom jag lovat att vara fyllechaffis och hämta honom och Per i Borlänge. Håller tummarna för att jag inte blir överfallen av min största irrationella fobi i världen på vägen dit, det där hemska v-ordet som jag inte ens vågar säga högt, för då drömmer jag mardrömmar...

Försov mig imorse. Lyckades återigen med att snooza i sömnen. Finns det VM i snoozing? Det borde det göra - jag skulle lätt vinna!
Som tur är pluggar jag på distans den här terminen, eftersom min kurs på campus blev inställd, så behövde bara masa mig från sängen till datorn. Rätt så skönt egentligen att man kan sitta i morgonrock och se ut som ett skogstroll i håret när man har sina seminarier. Sen behöver man inte låtsas se intresserad ut heller när läraren påbörjar en monolog om något helt orelevant, man kan se precis så ointresserad ut som man faktiskt är!

Gav mig ut på en liten cykeltur till Willys för en liten stund sen. Hårtoning, apelsiner och cigaretter stod på inköpslistan. På vägen till hårhyllan blir jag stoppad av en kille som undrar om jag kan hjälpa honom med en sak. "Absolut" svarade jag, trevlig som jag är.
Killen håller då upp ett paket välling och börjar prata osammanhängande om vilken välling han brukar köpa och undrar om den han håller i går lika bra.
Så nu undrar jag... Ser jag ut som en 5-barns morsa? Jag väljer att gissa på att jag bara såg så där otroligt klok och allvetande ut som jag brukar göra.

När jag sedan kom hem och hade parkerat min cykel i cykelrummet drabbades jag av en djup identitetskris. En tjej med långt, blont hår gick precis framför mig. Hon hade så sjukt fint hår så jag kände hur det knöt sig i magen och jag saknade mitt blonda hår. Där stod jag med två förpackningar hårtoning i färgen Kakao och hon gick där och svängde med sitt blonda hår - kändes så där lagom bra.
Ibland, när man ser någon med riktigt fint blont hår så ångrar jag något enormt att jag färgade håret mörkt. Kanske är någon slags separationsångest, jag har ju ändå vart blond i 26 år, det är inte helt lätt att bara lägga ett 26-årigt förhållande bakom sig så där. Nej, nu ska jag gå och slänga i en Kakao-toning i håret - Tjohoo! Vad pepp jag känner mig på det just nu!!!!
Jag kanske borde leta rätt på den där tjejen, raka av hennes hår och göra en peruk av det? Eller så kanske jag hellre är brunett ute i riktiga livet än spenderar 10 år som blond på en låst psykiatrisk avdelning. Tona håret nu var det ja.

Svar: Otroligt!
Har nästan kollat klart på filmen jag ska se inför seminariet imorgon. Sen är det ju så här att det här med att läsa instruktioner inte riktigt är min grej, skummade lite snabbt igenom schemat, såg att det stod något om film och Stolthet och Fördom. Alldeles precis nyss upptäckte jag att jag har sett fel filmatisering, jag har sett den från 2006, men skulle ha sett den från 1995.

Men, men hur mycket kan två filmatiseringar av samma bok skilja sig egentligen?

Jag bjöd in Playboy att titta på Stolthet och Fördom med mig. Han påstod att han hemskt gärna ville, men inte kunde för han var tvungen att tvätta håret. Jag tror han ljuger, för han har faktiskt inget hår.

När vi ändå pratar om Playboy så kan jag tala om att jag pratade med honom i telefon när jag gick hem från fotbollen. Som alla som bor i Falun redan vet så är Boysen en jävla labyrint där alla hus ser likadana ut. Läs följande konversation och försök sedan gissa hur smart killen är på en skala:

Jag: Nu är jag helt jävla vilse. Vet inte ens åt vilket håll jag ska gå.
Playboy: Men vart är du då?
Jag: ...Men, hallå? Jag är vilse, det går liksom lite ut på att jag inte vet
vart jag är.

För övrigt så hade jag en nära-döden upplevelse för en liten stund sedan. Snubblade över ett par skor (förstår inte vem det kan vara som är så dum att hon ställer skorna mitt på golvet) och föll handlöst rakt ned i golvet. Som tur var fångades fallet upp av mitt skoställ som fortfarande står mitt på golvet eftersom jag inte har fått tummen ur och möblerat det där det ska vara.
Nu kanske inte ni tycker att det här var en nära-döden upplevelse, men tänk er om jag hade slagit huvudet i skostället och blivit medvetslös. Då hade jag legat där. Det hade säkert tagit flera veckor innan någon hade hittat mig. Jag kanske borde skaffa ett sånt där larm som mormor har, där det sitter som en liten knapp på ett armband och om man trillar någonstans i lägenheten och trycker på knappen så kommer det någon och hjälper en. Fast å andra sidan, om jag hade blivit medvetslös så hade jag ju ändå inte kunnat trycka på knappen, så det hade ju varit rätt så meningslöst. Jag kanske borde anlita någon som kommer och kollar till mig ett par gånger om dagen istället, bara kollar att jag fortfarande lever typ. Ska spåna på den idéen ett tag tror jag.

Efter 3 år på Högskolan Dalarna har jag upptäckt att man inte bara kan låna böcker på Högskolans bibliotek. tydligen kan man även låna DVD-filmer. Jag som har gått och hyrt DVD-filmer för kärt sparade CSN-pengar varje gång man ska se en film. Den där biblioteksföreläsningen när jag precis började här som jag struntade i för att jag kände mig intellektuellt överlägsen och tänkte: "Haha, vem går på den egentligen? Jag vet väl för fan redan hur man lånar en bok!" kanske hade varit bra att gå på ändå...

4 kronor i skuld fick jag betala också, att jag aldrig kan komma ihåg att lämna tillbaka böckerna i tid. Den här gången ska jag skriva en megastor lapp och sätta på min ytterdörr med datumet när boken+filmen jag lånat idag ska vara tillbaka. (Eller nej, upptäckte jag precis, jag hade kunnat göra det om jag inte hade slängt kvittot där det står när de ska vara tillbaka, men det har jag uppenbarligen gjort...).
För övrigt ska jag ha läst boken på 299 sidor och sett filmen på 2 timmar och 2 minuter tills klockan 9 imorgon. Åh, vad jag älskar att vara ute i god tid!

En smart grej hade ju vart att börja genast, med detsamma och direkt - men se det går inte. För nu ska jag alldeles strax knata iväg bort till Yoyo och sedan vidare till fotbollen! Tyvärr så har jag spenderat de tre senaste nätterna med att försöka hosta upp mina lungor, så ska inte vara med och spela, men har erbjudit mig att vara hejaklack när de andra spelar.

En snabb titt på klockan talade om för mig att jag ska vara utanför Yoyos port om 5 minuter, så kanske borde sluta skriva och bege mig iväg nu...

...jag ber om ursäkt. Jag vet att det är alldeles för tidigt. Jag vågar inte ens gå ut på balkongen och röka, för jag vet att ni hatar mig nu - men jag kunde inte låta bli. Om ni lovar att låta bli att döda mig så lovar jag att jag kommer vänta tills december innan jag lyssnar på julmusik nästa gång. Jag lovar. Jag vet inte ens vad som hände men helt plötsligt vaknade jag till medvetande med en lista på spotify kallad "Jul" framför mig på datorn.
Förlåt än en gång...

Trots att jag borde vara trött så är jag inte det. Och trots att jag inte är det minsta trött så tänkte jag försöka sova alldeles strax. Alldeles nyss när jag stod ute på balkongen och...inhämtade lite frisk luft innan sänggåendet så funderade jag lite på det där med folk som går eller pratar i sömnen.

Själv pratar jag (vad jag vet) ytterst sällan i sömnen och de gånger jag gör det verkar det av erfarenhet som om det hade varit bäst om jag var tyst.
När jag bodde tillsammans med mitt ex så vaknade jag mitt i natten en gång, satte mig spikrakt upp i sängen och skrek: "Patrik! Tänd lampan!". Inte så farligt tänker ni kanske, då kan jag tala om att mitt ex hette inte Patrik, däremot hette hans bästa kompis det. Tänk er att efter detta försöka förklara att jag inte alls haft heta sexdrömmar om hans bästa kompis, utan istället faktiskt, helt ärligt och på riktigt, drömt att jag var hemma hos Patrik och hans sambo Lina (som för övrigt var min bästa kompis) och snubblat när jag försökt smyga genom deras sovrum på väg ut.
Jag har ett annat exempel på sömnpratande där det förmodligen hade vart bäst om jag varit tyst. För många år sedan dejtade jag en kille och sov hemma hos honom. På morgonen när jag vaknar säger han med mycket butter röst: "Du vet att du pratar i sömnen va?" Varpå jag svarar: "Jasså? Vad sa jag då?". Killen mumlar något mycket buttert och irriterat och jag har faktiskt än idag ingen aning om vad jag sa men stämningen var kylig resten av den dagen och strax därefter slutade vi dejta. (Okej, vi slutade inte dejta just på grund av detta, men historien blir liksom lite roligare om man berättar den så...)

Min syster går i sömnen. Det tycker jag är hysteriskt roligt. Speciellt eftersom hon gör så konstiga saker när hon går i sömnen. Nu är det för tillfället helt tomt i min hjärna och det enda jag kan komma på är att hon en gång gick upp i sömnen och plockade ned sin gardinstång.

Nej, nu ska jag sluta ordbajsa och gå och lägga mig!!

Haft haft Yoyo på besök hela dagen, eftersom hennes lägenhet för tillfället är ockuperad av målare. Synd bara att målarna tydligen var både för unga och inte alls snygga, annars hade i alla fall jag tyckt att det hade varit trevligt att spendera dagen med att titta på snygga målare. Jag är lite svag för händiga killar. Kanske för att jag är så totalt ohändig själv...

Satt och kollade på lite gamla kort igår kväll och måste bara säga att mitt första år i Falun kan ha varit ett av de roligaste åren i mitt liv. Jag tänkte jag skulle dela med mig av historien om hur jag lärde mig the hard way att man inte bör slå vad med Kalle och Playboy - för de är precis så dumma i huvudet att de gör vad som helst.
Vet inte vem som kom med förslaget (men Kalle känns som en kvalificerad gissning) men på något sätt kom vi fram till att om de lagade köttbullar nakna i det gemensamma köket i korridoren så skulle jag bjuda på en utekväll. Vi bodde alltså då i korridor på Britsen och det var totalt 15 personer som delade kök.
Jag hade inte känt dem särskilt länge och trodde inte att det fanns en chans i helvete att de skulle göra något så korkat, så döm om min förvåning när de några dagar senare, iklädda endast förkläden, ställde till med köttbullelagning i köket.
Så uppfanns alltså Nakna Köttbulledagen.

Om jag någon gång får tummen ur så kanske jag kan bjuda på lite "vackra" bilder från denna tillställning. Men vad ska man säga, livet i Falun hade blivit bra mycket tristare om jag inte lärt känna dessa totalt urflippade människor!!

För övrigt så måste jag bara tala om vilka oerhört trevliga och underbara vänner jag har... I synnerhet 2 av dem som på min födelsedag för någon vecka sedan lämnade följande grattis-hälsningar på Facebook:

Kalle: "Grattis på födelsedagen, hoppas du får herpes"
Karin: "Satan vad gammal du är. Är det verkligen ngt att fira?"

Jag säger inte att jag tycker mindre om dem på grund av detta. Snarare säger jag att det är just därför jag tycker om dem.

Jag är en obotlig tidsoptimist. Började jobba 16.30 idag, exakt när tror ni jag anlände till Falun? Jo, cirka 16.00. Låter ju i och för sig som att jag har rätt så gott om tid, men lägg då till följande i planeringen: Jag var vrålhungrig, hade 1000 väskor/saker att bära upp till lägenheten, jag hade noll saker i kylskåpet eftersom jag varit borta i 2 veckor, min oförmåga att parkera inräknad tar det mig nästan en kvart att ta mig ner till stan. Kom dock inrusande, med tröjan ut-och-in, på språkcaféet ungefär 16.31. Det tycker jag var ruskigt bra gjort av mig!!

Mina väskor står fortfarande i hallen. Det finns få saker som är så tråkigt som att packa upp. Därför har jag efter moget övervägande kommit fram till att jag är vuxen och får bestämma själv - alltså kommer jag fortsätta vara packad ända till imorgon.

Playan kikade förbi en stund förut och käkade och kollade på film. Vi utförde även ett blind-test på Cola, Cola Light och Cola Zero. Playan träffade rätt på Cola, men blandade ihop de andra två. Jag hade inte ett enda rätt (eller som Carro skulle ha sagt: Det var inte ett fel som fattades). Men med tanke på att jag enbart dricker Cola när jag är bakis och smaklökarna med största sannolikhet är ur funktion, så tycker jag att jag borde ha fått handikapp, eller försprång eller nåt...

För övrigt så köpte jag David Batras Den som inte tar bort luddet ska dö häromdagen och när jag satt och läste i den så kom jag och tänka på en lapp från en granne som jag själv fick för ett par år sen. (Vi behöver kanske inte nämna exakt hur länge sen det var, eftersom det skulle innebära att jag var tvungen att fundera över hur gammal jag egentligen är och det har jga ingen lust med.)
Hur som helst, jag har ju en stark motvilja mot att slänga saker och har därför en liten låda där jag sparat en del saker som jag inte riktigt haft hjärta att slänga. Där i låg faktiskt just ovan nämnda lapp från grannen, på något sätt så var den så beskrivande för bostadssituationen på Ringvägen 30 då för några år sedan.
Det var alltså ett hyreshus, befolkat till 99% av ungdomar. Tror att den äldsta i huset var runt 30 och snittåldern kan omöjligt ha varit över 25. För att komma till saken så hade Carro och jag haft efterfest hemma hos mig och grannen ovanför hade varit nere och klagat. Följande morgon hittar jag en lapp innanför min dörr som ordagrannt lyder:

"Hej!
Förlåt att jag störde er efterfest inatt!
Skulle upp och jobba o det blev lite för mkt när jag blev väckt!
Klart man ska få ha PARTY, inga problem"

Signerat från grannen ovanför. Det kallar jag schyssta grannar.

Pappa håller på och gör en liten check-up på bilen (med tanke på statistiken gällande mig och bilar är det nog säkrast så) innan det är dags för avresa mot Falun. När jag började packa? Jo, för ungefär 10 minuter sen. Jag är alltid ute i sista minuten. När jag och Marina skulle till Cypern förra sommaren drömde jag till och med mardrömmar (ni vet, såna där där man springer allt vad man kan men kommer ändå aldrig fram) om att planet skulle åka och jag hade inte hunnit packa någonting och till slut fick jag åka med en tom resväska typ... När jag packade inför Cypern? Nån gång sent på kvällen innan vi skulle åka - trots mardrömmarna.

Jo, antar att de få läsare som finns kvar är hysteriskt nyfikna på hur det går för mig och min bil. Renaulten går superbra. Och jag har fått en stereo också - med en hypermodern CD-spelare!!
Dock så finns det ju (så klart) några smärre problem...
Problem 1: Efter att ha installerat stereon talade Linus om att han inte hade någon sådan där silvrig hållar-grej hemma, men att det nog går ändå. (Självklart använde han ett helt annat ord än silvrig hållar-grej, men jag tyckte den beskrivningen passade bäst). Och jo då, det går bra. Men...om man bromsar för häftigt så stänger stereon av sig - och slår på sig - och stänger av sig - och slår på sig - osv...
Men jag vet inte, det kanske bara var en pik från hans sida att jag borde köra lite lugnare?? (eller mjukare kanske man säger?)
Problem 2: Euforiskt lycklig över att äntligen ha en stereo med CD-SPELARE slet jag åt mig första bästa skiva jag hittade. Initialerna Ä.T stod det med stora bokstäver på skivan, jag tycker att detta kanske borde ha hindrat mig från att välja just den skivan - men som sagt jag slet åt mig första bästa. Slår på stereon och vad strömmar ur högtalarna? Jo, Kalles musik. Kalles musik är sällan vad andra männsikor skulle kalla för musik. Jag kallar det för skrän. Tror att det kanske fanns en eller två låtar som skulle duga under kriget (och som Karin en gång så vist sade: Det är ju krig i Irak. (Nu när jag läser var detta inte ens hälften så roligt som när hon sa det, men det kanske var en sån där you-had-to-be-there situation)).
Hur som helst, jag lyssnade på de enda två låtarna som jag kände igen (skivan var för övrigt sjukt gammal, eftersom initialerna Ä.T skvallrar om att den är från Britsen-tiden). När jag sedan skulle byta skiva så upptäckte jag att det inte gick. Stereon surrar lite, försöker spotta ut skivan, men det går liksom inte hela vägen och skivan åker tillbaka in.
Hade jag vetat att det inte skulle gå att byta skiva så skulle jag ha valt en bättre skiva. Men, det är klart, det hade ju på något sätt inte vart lika komiskt.

Nehejnej, nu ska jag ge mig ut i blåsten på min enmanna-roadtrip till Falun!

Två inlägg, så här kort efter varandra - det har nog aldrig hänt förut. Men nu är det ju så att när jag läste igenom min ytterst sällan uppdaterade blogg så upptäckte jag att i den episka berättelsen om mina försök att skapa det perfekta pepparkakshuset så saknas det ju två delar. Så jag tänkte att jag skulle erbjuda en kort liten redogörelse för de senaste försöken (och nej, jag har fortfarande inte lyckats med det Perfekta).

Försök 1 - FLÄRPS Tomtesittning
Detta försök utspelade sig på FLÄRPS årliga tomtesittning, där pepparkakshusbygget var en tävling - Finast (eller för all del roligast) pepparkakshus skulle vinna ett fint pris. Jag fick Jonas och Kalle i mitt lag - Jonas var en tillgång, Kalle var Kalle och jag var lagledare. Tyvärr så ryktas det att våra chanser var körda redan från början, vilket bevisas av domaren Playboys kommentar på Facebook: "Hon kan ju inte bygga.....insidertips säger att hon kommer förlora ikväll...." - Jag skulle vilja kalla detta för en domarskandal!
Hur som, vi vann inte, däremot framkallade vårt Pepparkaksbygge en hel del skratt (och även en he del människor som kände sig sjukt obekväma och inte visste vart de skulle kolla), tror även att vårt Pepparkaksbygge diskvalificerades för att det bröt mot de mänskliga rättigheterna.

Försök 2 - Pepparkaksbygge hos grannarna
Förutsättningarna var kassa från början:
Kalle och Playboy äger ingen kavel - Vi fick använda en spritflaska.
Playboy påstår att pepparkaksformar inte behövs - och att pepparkakor inte behöver ha en särskild form.
Playboy, Kalle och Lasse var samtidigt som pepparkaksbygget djupt involverade i en Fifa-turnering.
Hur som helst. Det var inte det perfekta pepparkakshuset, men jag var ändå rätt så nöjd, det var ett steg i rätt riktning. (Dock måste påpekas att i jämförelse med Playboys bygge: ishockeyrink-som-inte-gick-att-bygga-och-blev-istället-något-helt-odefinierbart, så hade en 5-årings pepparkakshus också sett helt okej ut.


För övrigt så gjorde lillasyster också ett försök att bygga ett pepparkakshus, men lyckades istället sätta eld på hela spisen. Tror det vilar en förbannelse över vår familj....

Är hemma i Nyköping och hälsar på en liten sväng och helt ärligt talat känner jag mig lite som Skogsmulle. Den senaste veckan har jag vart ute i skogen och traskat runt inte mindre än två (2) gånger!
Hmm...nu när jag skrev ned det så här så lät det inte alls lika mycket som det kändes som. Men vi pratar alltså inte om Ekensbergs-spåret eller Elljusspåret, utan vi pratar om SKOGEN.
I torsdags lurade jag med mig Marina ut på en svampletartur. Helt oförskräckta begav vi oss rakt in i den djupaste snårskogen (eller, ja...vi såg ju vägen nästan hela tiden...). Denna skogstur resulterade i:
1. En Ica-kasse full med svamp
2. En mental-note på vart det bästa likdumpar-stället i Nyköping finns (ruskigt läskigt ställe by the way...)
3. En ooootroooligt mysig picknick på likdumpar-stället
4. Upptäckten av att stora högar med vägsalt låter "frätande" när man häller ut kaffe på dem
5. Ytterligare ett tillägg på "Annas irrationella fobier"-listan (Denna gång: rädslan för att hitta lik i skogen)

Sen på lördagsförmiddagen (tycker om att påpeka att jag faktiskt ibland är vaken på förmiddagarna), gav jag mig ut i skogen med pappa och lillasyster. Det är riktigt kul att leta svamp med pappa, mest för att det inte är så mycket letande - han vet vart alla svampställen finns.
Denna skogstur gav mig ytterligare ett bevis på att det är något konstigt med hörseln i vår familj, följande konversation utspelade sig i skogen:
Pappa: Mummel, mummel, mummel
Jag: Vad sa du?
Pappa: Jag bara muttrar lite för mig själv
Lillasyster (med en antydan till hysteri i rösten): Vart var det en älg?

Det påminner lite om "missförståndet" mellan mig och pappa i vintras angående exakt vart jag skulle inhandla mina julklappar:
Jag: Jag funderar på att åka till kupolen och handla julklappar imorgon
Pappa: Ska du till Polen?

Liknande missuppfattningar är vardagsmat i min familj, tror att det är därför vi är en så glad familj - man har alltid varandra att skratta åt.