Annsann

Mamma: Tala om för honom att han kanske har pest också.
Jag: Va? Pest? Varför tror du det?
Mamma: Man har inga symptom alls till en början.

Jag och mamma diskuterar huruvida Playboy är hypokondriker eller inte.

För övrigt så har jag en liten sak jag behöver hjälp med. Jag sitter och planerar vad jag ska packa när jag åker till Tallin på fredag, och så kom jag att tänka på att man brukar säga att man ska packa med de fyra P:na. Okej...
Pass
P-piller
Pengar
och
?????

Vad är det fjärde P:et? Peter Pan? Palsternackor? Porr? Palmolive? Plopp? Paljetter? Pistagenötter? Pannkakor?

Ett tredje inlägg, så här snart? Nu har Anna tråkigt tänker ni säkert. Egentligen inte, ni kan säkert gissa vad det är jag gör. Jo, precis, jag försöker undvika att städa.

Men, jag har fakiskt en anledning till att skriva det här inlägget. Jag har gjort en revolutionerande upptäckt. Jag har upptäckt stora likheter mellan Eric Saade och min drömman. Nu skiftar jag ju drömman ungefär en gång i veckan, men för tillfället toppar Chace Crawford listan. (Ni vet, han som spelar Nate i Gossip Girl... (och Marina, här har du anledningen till att du borde kolla på den serien - googla Chace Crawford så behövs det inga fler argument! )).

Det jag skulle komma till är att Eric Saade lätt skulle kunna vara Chace Crawfords lillebrorsa. Eftersom jag är så tekniskt begåvad så har jag klistrat ihop två bilder bredvid varandra så att ni ska kunna se vad jag menar...



Vet ni vad det bästa är? Jo, Chace Crawford är inte 7 år yngre än mig, så jag kan utan att skämmas säga att jag tycker att han är olagligt söt!!!

Nej ni, nu är det nog med inlägg för idag. Det där, vad heter det nu då...livet ropar på mig att jag borde sluta hänga framför datorn och istället plocka undan lite i lägenheten, eftersom det vankas spelkväll (kan man kalla det för spelkväll när man börjar spela redan vid halv två?)

Två inlägg, så här snabbt efter varandra? Vad är det för spännande som har hänt nu undrar ni säkert. Egentligen inget spännande alls, snarare något otroligt klantigt, och eftersom jag fortfarande var inloggad här så tänkte jag att jag skulle dela med mig av mina klantigheter.

Ungefär en sekund efter att jag publicerat inlägget nedan så ringde min telefon. Dock upptäckte jag det inte direkt (eftersom jag poppade Manboy på högsta volym), utan jag upptäckte det när min ringsignal började närma sig den punkt i låten då man vet att snart kopplas den som ringer till telefonsvararen.
Med min utmärkta hörsel lokaliserade jag telefonen till köket och med ett leopardsmidigt språng kastade jag mig i ringsignalens riktning. Dock hade jag råkat glömma att mina byxor är aningens längre än mina ben och ute i hallen klev jag självklart på mitt byxben. Detta hade ju inte behövt vara en katastrof om det inte hade varit så att jag med vänster fot klev på höger byxben, samtidigt som jag skulle lyfta höger ben för att göra ytterligare ett tigersmidigt språng mot telefonen. Konsekvenserna av detta blev att jag föll handlöst.
Inte heller detta hade ju behövt vara någonting anmärkningsvärt, eftersom jag snubblar runt som ett fyllo för det mesta, även när jag är helt nykter. Men. Arkitekterna som planerade min lägenhet hade valt att placera dörrposten till köket i en perfektposition för att fånga upp mitt fall. Resultatet blev att sidan av mitt vänstra bröst tog hela smällen och samtidigt fungerade ungefär som en studsboll, vilket resulterade i att jag studsade ut på köksgolvet och skrapade upp min högra handflata. Det svider duktigt vill jag lova.

Om jag hann svara? Nej.

Karin talade igår om för mig att Eric Saade vann melodifestivalen. Jag kan helt ärligt säga att jag inte kollat på en enda delfinal, och inte hört någon av låtarna. Men förra året kollade jag lite iallafall, och då röstade jag till och med. Kan ni gissa på vem? Jo, Eric Saade. Så man skulle kunna säga att jag valde rätt redan förra året, och först nu har svenska folket insett att jag hade rätt och valde att rösta som mig.
Jo, jag är medveten om att det inte är samma låt. Men, helt ärligt, tror ni att jag röstade på honom för att låten var bra? Nu tycker ju visserligen jag att Manboy är bra, men har ni sett hur sjukt söt killen är? Jag är pinsamt medveten om att han är läskigt ung, men det är fullt tillåtet att tycka att han är söt ändå!!

Om jag bara var sisådär 7 år yngre (jo, jag googlade och upptäckte att han är född 1990), då mina damer och herrar. Då skulle jag... helt öppet erkänna att jag tycker att han är galet söt (ni trodde väl inte att jag skulle skriva något snuskigt? Skärp er, min mamma läser faktiskt bloggen!).

Men nu kan det väl vara vår lilla hemlighet? Det är ju liksom lite pinsamt så där... Nej, nu ska jag dra ner persiennerna, slå på Manboy och dansa like nobody's watching (vilket ingen ju gör, eftersom jag dragit ned alla persienner).

Idag beger jag mig tillbaka till Falun igen. En sak som faktiskt är lite rolig (eller nja, egentligen inte, men i brist på bättre saker att skriva om så får det räknas som roligt) är att jag oftast kallar både Falun och Nyköping för hemma. På vilket sätt är det roligt undrar ni så klart nu.
Jo, som jag sa så är det ju inte roligt egentligen, och nu vet jag inte riktigt hur jag hade tänkt att jag på ett smidigt sätt skulle glida in i förklaringen till varför det är roligt, så jag bara kastar mig rakt in och hoppas på att ni hänger med.

Så här låter det ungefär när jag ska förklara för någon (vilket håll jag än ska åka från) ungefärligen vilken tid jag borde anlända:
- Jag åker hemifrån om en timme ungefär, då borde jag vara hemma runt fyra.

Jo, jag vet, det var egentligen inte det minsta roligt, men ni kan inte säga att jag inte förvarnade er!

Sen är jag alltid så seg på att komma iväg också, oavsett åt vilket håll jag åker. Vilket är förklaringen till varför jag sitter här när jag egentligen borde sitta på vägen till Falun. Eller nej, inte rent bokstavligt sitta på vägen till Falun fattade ni väl? Utan sitta i bilen som befinner sig på vägen till Falun så klart.

Nu är jag så där dålig på att uppdatera igen. Men. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Som ni kanske inte vet (eftersom jag så sällan uppdaterar) så är jag hemma i Nyköping och hälsar på. Och när jag är hemma i Nyköping har jag ju så gott som alltid några av pappas felhörningar att bjuda på.
Felhörning förresten? Finns det ens ett ord som heter så? Visst låter det lite som en missbildad dinosarie?
- Åh, är inte det en såndär trehörning? (För visst fanns det en dinosarie som hette så?)
- Nej nej, den där har ju bara två horn - det är en felhörning.

Hur som helst, pappas gissningslekar när han inte hör var det ju jag skulle berätta om. Två stycken har jag att bjuda på.

1. Mamma och jag sitter och diskuterar något om mig och Malin och när vi var små (vilket i och för sig inte var samtidigt) och kläder.

Mamma: Du tog ju på dig vad vi la fram, utom den där gången när du var så arg.
Pappa: Sniglar?

2. Hela familjen sitter samlad och äter tacos.

Jag: Kan du skicka gräddfilen?
Pappa (plockar upp en burk majs och sträcker mot mig): Grisbilen?