Annsann

Idag är det första advent. Idag är det helt legitimt att lyssna på julsånger. Idag ska jag sätta upp mina 29 kronors ljusstakar från Rusta i fönstren. Jag älskar julen, jag älskar advent, jag älskar snön. Visst är väl julen underbar?

Dagen igår skulle jag dock inte beskriva med ordet underbar. Hur tänkte jag när jag trodde att jag kunde gå ut och dricka öl kvällen innan en fotbollsturnering? Jag är ju inte 18 längre... Jag försökte skaffa fördelar till vårt lag genom att andas på motståndarlaget, eftersom min andedräkt enligt uppgifter från mina lagkamrater kunde jämföras med ett massförstörelsevapen. Men...de sprang mycket fortare än bakis-Anna klarade av utan att kräkas.
Men...bakfyllan åsido så var det väldigt skojigt och trevligt och vårt lag vann kategorin "bästa insats". Jag hade ju kunnat slänga upp lite bilder från turneringen här, om jag inte hade glömt min kamera hos Brianna i fredags och därför inte hade den med mig igår.

Nej, nu ska jag ringa och väcka mina vänner så vi kan åka och handla pepparkaksdeg, för ikväll ska vi adventsmysa och baka pepparkakor!

Skrev nyss ett hyfsat långt inlägg. Men. Eftersom jag är den smartaste tjejen i stan så råkade jag så klart på något sätt radera det. Om det inte vore för att jag har både studier och jobb som skriker efter uppmärksamhet så skulle jag genast skriva ett nytt. Men, jag återkommer senare...

Under tiden kan jag bjuda på lite kort från förra julen (hittade dem när jag letade efter kort till det där inlägget som jag råkade radera...)


Min lillasyster delar ut julklappar


Världens minsta mamma med världens största chokladask.

Det tog ungefär halva dagen att bara ladda upp de två bilderna, så det blir inga fler för det där pluggandet och arbetet ligger fortfarande och skriker.

Jag vet att jag vart lite dålig på att uppdatera den senaste tiden. Förlåt. Men ibland hinner jag bara inte, och ibland är min vardag inte så där tokrolig att jag egentligen har något kul att skriva om. (Jag vet att jag har utlovat en presentation av mina vänner från Nyköping, men det kommer, det kommer).

Men. Hittade en lista som jag tänkte jag skulle kopiera och följa, kanske inte tills dess slut, utan snarare tills jag tröttnar. Men, vi ger det ett försök tycker jag...
Så här ser listan ut:

Dag 01 – Presentera mig själv
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Vad bjuder jag på för mat? 
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Om det här vore min sista dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick som förändrade allt
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Mitt favoritplagg
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Vardagslyx
Dag 14 – Självporträtt
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Ett pinsamt ögonblick
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Mina förebilder
Dag 21 – Mina dåliga sidor
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Hur  muntrar jag upp mina vänner?
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – Det här är jag bra på 
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Det här ska jag bli när jag blir stor
Dag 30 – Min bästa grimas.

Jag ska ta tag i det första ämnet så snart jag kommer hem från Dansaerobicsen, där jag tränar min förmåga att skilja på höger och vänster.


------
Uppdatering: Man ska alltså skriva om ett ämne per dag (eller i mitt fall blir det väl troligtvis per inlägg), om det var någon som inte fattade det...

Som ni kanske redan vet så är irrationella fobier min grej. Och min största irrationella fobi dök just upp i ett avsnitt Criminal Minds. Där satt jag, i lugn och ro och käkade kyckling och ris, när det helt plötsligt dyker upp en varulv på skärmen. Jag höll på att sätta riset i halsen och drabbas av hjärtstillestånd. Men, som ni märker eftersom jag sitter här och skriver så överlevde jag. Men lycka till att somna inatt Anna, lycka till.

I vanliga fall får jag ett mindre panikanfall och svåra mardrömmar bara någon säger ordet varulv (jag har på tok för livlig fantasi, den spinner liksom iväg på egen hand), men nu, när jag redan råkat se en varulv så gör det liksom detsamma om jag skriver om det, eftersom fantasin redan spunnit iväg. (Jag kommer däremot aldrig läsa genom det här inlägget själv).

Hmm...Criminal Minds är ju en kriminalserie, tänker ni säkert nu. Hur passar en varulv in där? I en serie som försöker vara verklighetstrogen. Jo...jag vet inte riktigt eftersom jag blundat/hållt för öronen större delen av avsnittet, men jag tror att det är en snubbe som får psykoser och tror att han dödar varulvar.

Fan också! Kommer ta minst en vecka innan jag kan sova normalt. (Jag är helt ärlig, en gång på bio råkade jag se lite reklam för någon av Twilight-filmerna, och i reklamsnutten var det så klart en varulv. Tog jättelång tid att få den bilden ur huvudet).

Och jag, jag vet att "varulvar inte finns" och allt annat skit ni försöker lura i mig så gott som dagligen. Men det är därför det kallas för en irrationell fobi, och inte en rationell fobi. Men det gör det inte mindre obehagligt vill jag lova!

Inatt drömde jag att jag hade en hund. Inte helt hundra på vad det var för ras, men en hund var det iallafall. När sedan klockan ringde okristligt tidigt (tänk vad bra om man bokade tvättid innan man fick slut på rena kläder, så man hade lite mer valmöjligheter), så trodde jag att klockan ringde för att det var dags att gå ut med hunden. Jag slet på mig de kläder som låg närmast sängen, masade mig ut i hallen och började febrilt leta efter hundkopplet.

Helt plötsligt, mitt i mitt letande, stannar jag upp. Tänker efter en sekund och inser att "Nej, men jag har ju ingen hund".

Morgonmänniska? Javisst, se bara så pigg, alert och med i matchen jag är när jag måste gå upp tidigt...

Kollade på "He's just not that into you" häromdagen, och det var ett resonemang i filmen jag fastnade för. Kortfattat så säger en snubbe till en tjej att tjejer gillar drama. Tjejen förnekar (givetvis) detta. Då frågar snubben om inte hon någonsin har väntat till sista minuten med att betala en räkning, och på något sätt som jag inte kommer ihåg får han ihop det till att tjejer gillar drama.
Efter dagens bravader kan jag kanske hålla med om det. Jag var tvungen att låna en bok på biblioteket på stan. Senast idag. Biblioteket stänger klockan 15 på söndagar. (Det tog mig för övrigt pinsamt lång tid att lista ut att om biblioteket har öppet på söndagar mellan okt och mars, så har de alltså öppet på söndagar nu). Klockan 14 sitter jag fortfarande hemma och pillar navelludd. Klockan 14.15 sitter jag i godan ro och röker på min balkong. Panikslaget kommer jag inspringandes på biblioteket fem i tre, letar i rekordfart upp boken, betalar min skuld (standard procedure), och springer ut igen. Varför? Jag vet inte, jag antar att jag gillar drama....

Eftersom jag bara har en aning om vilka ett fåtal av er som läser är (hint: jag skulle tycka det var kul med en liten kommentar här), så vet ju inte jag om ni känner mina vänner som allt som oftast figurerar i mina inlägg. Min kompiskrets är ju liksom uppdelad i två gäng: Falun och Nyköping. Inte för att de inte tycker om varandra, utan för att det råkar skilja en sisådär 30 mil mellan min hemort och min studieort, så av förklarliga skäl är det lite svårt för mina vänner från de båda "gängen" att umgås med varandra (sen skrämmer Karin bort de flesta, men det är en helt annan sak). Så jag tänkte att jag skulle presentera er för varandra, så att ni från Nyköping som läser får en liten bild av mina vänner från Falun och vice versa. Jag tänkte att jag skulle börja med Falun.

Så...mina damer och herrar, jag presenterar (trumvirvel)....mina vänner från Falun.


Karin aka Bitterfittan. Karin kan verka bitter, arg, elak, farlig och allmänt dryg och otrevlig. Men, egentligen så är hon mest bara dryg och otrevlig. Men av någon konstig anledning tycker man om henne ändå. Jag kan bjuda på ett litet exempel, för någon vecka sedan hjälpte jag Karin att flytta. I trappen på väg upp möter vi en av Karins grannar, grannen ler, ser väldigt trevlig ut och hälsar. Karin nickar tillbaka och när grannen gått ut genom porten muttrar Karin: "Jävla trevliga grannar" med mycket bitter röst.


Kalle. Kalle är lite lagom korkad, ouppmärksam och fåfäng. Om Kalle hade vart tjej hade man kallat honom "korkad bimbo", men nu är ju Kalle ingen tjej, så därför kallas han bara för Kalle.


Playboy är från Fagersta. Jag tycker den beskrivningen räcker gott och väl.


Yoyo. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om Yoyo. Kanske att hon på en Tallinkryssning en gång bokstavligt talat söp sig själv under bordet? Eller att Bon Jovis "You give love a bad name", framförd av mig är hennes absolut favoritlåt.


Kaati. Det går inte att beskriva honom med några få ord. Man måste uppleva honom för att verkligen förstå. Men repliker som "Om inte du var så tjock så hade det här aldrig hänt" (till en tjej som spillde ut hans öl) och "Fan vad du är kort" (till tjejens pojkvän som kom rusande till hennes försvar) är lite av Kaatis varumärke.


Slutligen tänkte jag även presentera er för Kalles alterego: Kristina.

Nu hoppas jag att inte någon sitter och läser och känner sig alldeles bortglömd, men jag har ju så fruktansvärt många vänner, eftersom jag är en så underbar tjej att alla vill hänga med mig, så det hade ju blivit ett megalångt inlägg om alla skulle få vara med - så jag valde ut de jag känt allra längst. Kalle och Playboy var ju faktiskt de allra första människorna jag träffade när jag klev av tåget i Falun...

Visst finns det en låt som går typ så? Som orden i rubriken alltså. Hur som helst så ville jag bara tala om att jag nyss vaknat upp från en liten powernap, där jag drömde en helt underbar dröm. På riktigt helt underbar. När jag vaknade var jag nästan lite ledsen för att det inte var på riktigt, så bra var den. Visst är det jobbigt när det är så? När man inte riktigt kan släppa drömmen fast man är vaken. När det nästan känns som om det som hände i drömmen hänt på riktigt också. Oooh, I wish! På riktigt, hade jag dagdrömmit om samma tema hade det nog ändå inte blivit lika bra som min dröm. Nu ska jag spendera resten av mitt liv med att se till att min dröm blir verklighet. Screw lärarstudier, jag ska uppfylla mina drömmar! Bokstavligt talat!

Nej, nu ska jag gå och lägga mig i sängen. Hoppas på att jag kan somna trots min dåligt planerade powernap, och hoppas att jag drömmer samma dröm igen.

Sa jag att det jobbigaste med vintern var att behöva skrapa rutorna? Jag tar tillbaka det. Något som är ännu jobbigare är när bildörrarna fryser fast.
Snäll och vänlig själ som jag är så erbjöd jag Karin skjuts hem från jobbet idag. När jag kom ut till bilen, som varit stående ett par dagar och riktigt fått frysa till sig så kom jag inte ens in i bilhelvetet. Efter mycket möda fick jag till slut upp passagerardörren fram. Smidig som ett rostigt kylskåp klättrade jag över till förarplatsen, startade bilen, klättrade tillbaka, skrapade rutorna, fick fortfarande inte upp förardörren, gick in genom passagerardörren, klättrade över till förarsätet (växelspaken sitter för övrigt mycket tokigt till för en sådan manöver), startade bilen och kom äntligen iväg.
Tyckte ni att det lät jobbigt? Tänk er då att ni samtidigt är inpackade i 17 lager kläder och lampan i bilen inte fungerar och ni därför måste utföra manövern i totalmörker så blir det genast aningens krångligare.

Fick en kommentar några inlägg ned från en tjej som ville att jag skulle kommentera hennes outfit. Jag? Hahaha, när jag hade hämtat mig från skrattattacken tänkte jag skriva ett svar på den kommentaren och berätta om min dagens outfit som består av ett par noppriga mjukisbyxor och ett urtvättat linne från dinosauriernas tid på jorden. Som jag hoppas att ni förstår så var det ett litet försök till ironi från min sida, eftersom jag inte bryr mig om mode och aldrig skulle få för mig att skriva ett inlägg om vilka kläder jag köpt, eller vilka kläder jag har på mig (undantaget min gigantiska luva på jackan, men det var ett undantag bara för att ni skulle förstå hur gigantisk luvan är).

Vad jag egentligen ville komma till med det här inlägget var att när jag skulle skriva ett svar på hennes kommentar så började jag skratta hysteriskt för mig själv när jag såg mina egna ord på skärmen: "själv har jag på mig". Känns inte hela grejen med att berätta vad man har på sig lite som telefonsex? (eller är det helt utdött nu, sen internetrevolutionen?). Nu är ju jag självklart inte dummare än att jag förstår att det inte är det alla modebloggare försöker åstadkomma när de pratar om "dagens outfit", men jag ändå inte låta bli att dra parallellen mellan modebloggande och telefonsex...

Så..för er som vill fantisera lite har jag alltså på mig ett par utslitna, noppriga, en gång svarta - nu mer grådassiga, mjukisbyxor från Intersport. Förmodligen kostade dom 4,99:- när jag köpte dom, eftersom det var hundratals år sedan och pengavärdet har förändrats sedan dess. Som accessoar har jag även en charmig liten yoghurtfläck på vänstra knät.
På överdelen av kroppen har jag ett urtvättat linne som en gång hade en väldigt vacker blå färg, men eftersom jag tycker att sortera tvätt är aptråkigt är den numera lite grönaktig i färgen.
Till detta har jag även ett par mycket hippa och moderna rosa tofflor med ett hål under foten.

Spännande va? Säg den som inte är lite upphetsad nu?

En liten uppdate:
Precis när jag postat detta inlägg lade jag till ytterligare en accessoar: Kaffefläckar som börjar runt munnen, böljar ned längs håret och sprider sig över linnet i ett mycket vackert mönster.... (Öppna munnen ska jag testa nästa gång jag tar en megaklunk kaffe, kanske funkar bättre)

...måste ju ändå vara när man tar cykeln istället för bilen för att man inte orkar skrapa rutorna?

Jag hatar verkligen att skrapa rutorna på bilen, och det faktum att min bil är årsmodell 1876 och därför även får frost på insidan av rutorna (man vet att det är kallt i bilen när man till och med måste skrapa backspegeln inne i bilen), gör ju inte direkt saken bättre.

Att man måste skrapa rutorna är nog det enda som gör att jag ibland tycker vintern är lite jobbig. Annars är vintern bara underbar (fast lite för kall). Någon dag ska jag berätta för er om när jag åkte slalom med min syster - det är en ganska rolig historia faktiskt. Så länge kan jag bjuda på en bild från en tripp till Romme, antingen förra, eller förrförra året (det ni ser på bilden inträffade alltså två år på raken, så lite svårt att avgöra vilket år just detta kort är taget).



Ja, det är jag som ligger mitt i backen. För det första vill jag säga att backen var mycket brantare än vad det ser ut som på bilden, för det andra vill jag säga att det var jävligt isigt, och för det tredje så, äh, va fan, jag bjuder på den!
Vem som tog kortet? Jo, mina kära vänner som stod nedanför backen och höll på att dö av skratt. Det tycker jag är gulligt. Jag ligger med hoptrasslade skidor mitt i backen med grav dödsångest och mina vänner håller på att skratta sönder revbenen. Schysst.

Jag vet inte om ni märkt det, men i vissa inlägg saknas det ibland en och annan bokstav, eller en enkel omkastning av bokstäver här och där, och i vissa fall saknas hela ord. Detta beror på två orsaker:
1. Jag tänker fortare än jag skriver, så ibland är jag ett par ord före när jag tänker, och så länge jag inte tänker på det så är det ingen fara, men om jag börjar tänka på vart jag befinner mig i texten i tanken så blir det krångligt. (Ungefär lika krångligt som den här meningen)
Men, den viktigaste orsaken, och den jag egentligen ville komma till är:
2. Jag korrekturläser aldrig. När jag säger aldrig så menar jag inte bara att jag aldrig korrekturläser mina blogginlägg, jag korrekturläser ingenting. Jag korrekturläste inte ens min C-uppsats förra terminen (det gjorde dock läraren, men ett enda slarvfel på 23 sidor tycker jag ändå är helt okej). Varför jag inte korrekturläser? Av samma anledning som jag inte har tålamod nog att bara titta på tv, utan måste måla naglarna/knappa på datorn/prata/platta håret/någonting annat samtidigt. Jag är alldeles för rastlös.
Ibland brukar jag försöka korrekturläsa, men efter ungefär en sida börjar det krypa i hela kroppen på mig och tankarna vandrar iväg någon helt annanstans. Det är sjukt svårt att tänka på vad man ska köpa till mamma i julklapp samtidigt som man målar naglarna och försöker korrekturläsa en uppsats (såvida inte uppsatsen handlar om vad jag ska köpa till mamma i julklapp förstås).

Så, nu har jag förklarat mig, hoppas att ni i fortsättningen kan ha överseende med saknade eller hopblandade bokstäver och borttappade ord... (Tror att jag ska kopiera den här texten och ge den till min seminarieledare också, i föreberedande syfte inför hemtentan...)

Ja, nu när Yoyo redan har outat mig så är det väl lika bra att jag erkänner: Ja, jag är ett geni.



Sen att Yoyo missuppfattat det hela lite och trodde att jag var ett matematiskt geni (jag som knappt kan räkna plus och minus utan miniräknare), är mindre viktigt. Jag tycker att ordet vi ska fokusera på här är GENI.

Tänkte att jag skulle delge er ett litet träningstips. Under ett 60 minuters steppass är det myckt dumt att under de 40 första minuterna klunka i sig 1 liter vatten. Om du gör det kommer det nämligen kännas som om vattnet skvalpar runt i kroppen under resten av passet. Du kliver upp på brädan - vattnet skvalpar upp i bröstet. Du kliver ned från brädan - vattnet skvalpar ned i knäskålarna. Rätt så obehagligt...

Karin, min kära sjuksköterskevän, när du kommer tillbaka från stenåldern och återfår ditt internet - jag är lite orolig över mitt vattenintag...Kan det vara diabetes?

När jag läste igenom mitt eget inlägg om höger och vänster, och kommentarerna till det så kom jag på att jag en julafton för några år sedan faktiskt fick en rattmuff av min lillasyster där det står "Left" på ena sidan, och logiskt nog "Right" på den andra.
Den var mycket användbar, men...den var lite för stor för ratten i min bil, så den gled liksom runt lite. Fatta förvirringen för en stackars tjej som normalt har svårt för det där med höger och vänster när det helt plöstligt står att höger är rakt fram. Eller ännu värre, när det står att höger är vänster. För min, och andra bilars säkerhet, var jag tvungen att plocka bort den.
Men jag använde ändå den där rattmuffen ett tag (undra vart den har tagit vägen nu förresten?), och vid något tillfälle hade jag ett gäng passagerare med mig i bilen. Jag skulle köra ut från en parkering (eller, parkering och parkering, det var som tur var inga andra bilar där, grusplätt kanske är ett bättre ord), så, jag tittar framåt, inga bilar. Bra - då kör vi. Lägger i gasen, tittar framåt och döm om min förvåning när bilen åker bakåt! Jag hade alltså fortfarande backen i för er som inte fattade det. Linus, som satt i framsätet, tittade på min rattmuff och sa: "Du kanske behöver som det står 'Framåt' och 'Bakåt' på också".

Jaja, men jag kör ju sällan in i saker (längre), så antar att jag blivit bättre på att köra bil sedan dess..

Det där med att bara kasta i mig lite lunch och sedan återkomma med något superfyndigt gick visst inte så värst bra. I'm a very busy girl. Och nu är jag så trött i mina muskler att det till och med känns jobbigt att trycka på tangentbordet... så jag vet inte, så värst mycket superfyndigt kanske jag inte lyckas åstadkomma med det här inlägget heller...

Nej, lite dusch och middag på det här så kanske jag återkommer senare (promises, promises, jag ska fundera över superfyndiga saker medan jag duschar, jag lovar) såvida jag inte somnar med ansiktet i tallriken när jag äter. Men, jag ska verkligen försöka. I promise

För att den tid ni spenderat med att läsa det här inlägget inte ska vara helt bortkastad så kan jag återberätta lite av fredagens äventyr.
Det tog en halv evighet att komma in på Kåren, eftersom vi, planerande människor som vi är, kom precis när de släppte gästleggen. Jag gav bort halva mitt cigarettpaket till en tjej i kön som hade glömt sitt hemma, och vägrade ta emot pengar för det med motiveringen "nästa gång vi ses är det säkert jag som glömt" (jag är så fruktansvärt snäll att det är läskigt). Jonas gjorde en utmärkt imitation av en kille i puberteten, med målbrottsröst och allt. Jag skrev en lapp och frågade chans på Jonas åt Yoyo. Han svarade Ja. (Sorry David, men i mellanstadiet får man va ihop med flera, faktiskt). Sen skrev jag en lapp och frågade om jag fick chans på honom, han kryssade i både ja och kanske, vet inte hur jag ska tolka det riktigt....
De hade även arrangerat Ryska Posten inne i vardagsrummet. Men vet inte...känns som att det urartade hyfsat snabbt. Sen blev som sagt Yoyo mycket upprörd när hon inte vann danstävlingen. Man skulle kunna säga att det var precis som på mellanstadiet... Eller snarare, tänk er mellanstadiet + massiva mängder alkohol, så kan ni förstå hur det var på Kåren i fredags...

Jag vet att jag har vart lite dålig på att uppdatera de senaste dagarna. Jag ber om ursäkt. Visst hade det vart bra om jag då skrev något superfyndigt nu, så att ni som har kikat in här de senaste dagarna fick något roligt och spännande att läsa. Men just för tillfället har jag inget superfyndigt att erbjuda. (Jag skulle i och för sig kunna berätta att Yoyo blev skitsur när vi åkte ur danstävlingen på Kårens mellanstadiedisco-temakväll i fredags). Men jag tror att jag gör så här: Jag kastar i mig lite lunch och funderar ut något superduperfyndigt så länge och återkommer sen...

Jag kan erkänna att jag har svårt för höger och vänster. Oftast måste jag tänka efter en stund, känna efter vilken hand jag hälsar och skriver med. För det mesta är inte detta ett problem, jag menar det är inte så ofta i min vardag som jag behöver fundera över vilket som är höger och vilket som är vänster. Det brukar funka bra att peka och säga "ditåt".
Men ibland ställer detta till lite problem. Som igår till exempel, när jag och Yoyo var på dansaerobics. Det var första gången vi var på det passet, så koreografin kändes ju lite knepig till att börja med. Men det gick ändå hyfsat bra, så länge jag fick vara i min egen lilla värld, där höger och och vänster inte existerar utan det heter hitåt och ditåt. Så, där står jag i min egen lilla värld och tänker "nu hitåt, sen hopp ditåt, två steg hitåt". Men, helt plötsligt ropar ledaren "Åååh, vänster!". "Eehh...va?" tänker jag, stannar upp en sekund och funderar. Det tar inte mer än någon sekund innan jag kopplat ihop att vänster är ditåt, men under den sekunden har jag hjälplöst hamnat efter i koreografin...

I trafiken går det hyfsat bra, vissa problem kan dock uppstå om jag börjar tänka på högerregeln som just högerreglen och inte som bilar-som-kommer-därifrån-har-företräde-regeln. Men jag skulle vilja säga att det går helt okej ändå...

Jag har fått för mig att tjejer har svårare för höger och vänster. Är detta något jag inbillat mig, eller stämmer det? Ni tjejer som läser, kan inte ni lämna en liten kommentar och bara tala om ifall ni också har problem med detta eller inte, så kan jag göra ett litet fint diagram sen, eller bara luta mig tillbaka och få känna mig normal...

Jag måste ha en mössa! Jävla omgående. Mina öron bönar och ber att jag ska köpa en mössa. Den enda mössan jag har är en ljusblå mössa med texten "Fösare" på, från någon vinternollning någon gång. Och...jag vet inte, den är ju inte så där superdupersnygg, och dessutom är det ett hål på den.

Jag skulle köpa en mössa när jag var hemma i Nyköping. Jag och Marina var till och med inne på mössavdelningen på flera olika affärer. Men, när jag provade mössor insåg jag att helst vill jag vara blond om jag ska ha mössa. Alla färger de hade på mössor hade passat sååå mycket bättre om jag var blond. Så då blev jag deprimerad och bitter och mösshoppingen inställdes. Så, nu sitter jag här utan mössa.

Imorgon ska jag masa mig ned på stan och köpa den första mössan jag hittar. Utan att prova, utan att tveka, utan att bli bitter, den första mössan jag hittar.


Kan det ha vart inloppet vårterminen 2009? Ja, jag tror det. Så här ser iallafall den enda mössan jag har ut... Snygg? Nja...

Kan ju delge er ytterligare ett litet tips från husmor Anna: Om ni ska impregnera era skor, gör det på balkongen och inte i badrummet. Skoimpregnering luktar giftigt. Eller, som en blandning mellan gift och dött djur. Så...nu luktar min lägenhet som en blandning mellan gift och dött djur. Mysigt.

Snöade ännu mer idag, och lite julmusik fick bryta in i min annars så varierade spellista (har fortfarande inte tröttnat på Queen och Royal Republic). Har börjat fundera lite på julklappar och sånt, vet inte om jag redan har skrivit det här, men jag orkar inte gå tillbaka och titta, så skitsamma, om jag redan har skrivit det så får ni läsa det en gång till.
När jag var hemma i Nyköping så frågade jag min syster vad hon önskar sig i julklapp.
"En rökfri syster" svarade hon. Okej...och din julklapp till mig var alltså...dåligt samvete? Eller?
Jag ska prata med mamma om möjligheten att adoptera en rökfri syster, jag vill ju så gärna att Malin ska få det hon önskar sig.

Ett litet tips så här i vintertid när kylan tränger in i märg, ben och lägenhet. Glöm spisplattan på i sisådär en halvtimma, det blir varmt och mysigt i hela köket.

Hela förmiddagen har jag suttit i ett torrt, snöfritt Falun och sett hur alla mina vänner hemifrån uppdaterar sina statusar med ömsom glädje, ömsom irritation. Snön har kommit till Södermanland. (Vem behöver SMHI när det finns Facebook?). Hela förmiddagen har jag stirrat ut genom fönstret och bara väntat. Sen glömde jag bort vad jag höll på med och gjorde något annat ett tag. Och nyss, när jag gick ut och rökte var även Falun täckt av ett vitt snötäcke.

Så...någon som vill bygga en snögubbe? Åka pulka? Slalom? Snöbollskrig? Ta en promenad och bara njuta av snön? (Snöhatare kan stanna hemma, det här är snöälskarnas dag!)

Klockan är bara 12.27, men min dag har redan vänt från den värsta olycksdagen någonsin till en rätt så bra dag. Dagen började med att jag försov mig och därmed inte hann titta på den föreläsning jag planerat att titta på innan seminariet. Ja, ja tänkte jag, det är ju första seminariet i delkursen, så halva seminariet kommer ändå gå åt till att diskutera formaliteter och examinationer, så det är lugna puckar.
Sedan masar jag mig bort till datorn och slår igång den. Men. Datorn hänger sig varje gång jag försöker logga in på Connect (programmet vi använder för att kunna ha seminarier på distans). Tre omstarter och 75 minuter senare kommer jag äntligen in på Connect när det är 15 minuter kvar av seminariet. Komplettering, Komplettering, Komplettering ekade det i mitt huvud. Döm om min förvåning när dagen plötsligt vänder. Nja, sa seminarieledaren, det här seminariet har ju mest blivit en introduktion till kursen, försök hänga med resten av seminariet så gott det går så är det ingen fara.
Tjohoo, tänkte jag när seminariet var slut. Men...dagen skulle bli ännu bättre. När jag ringde Playboy för att tala om för honom att jag är tjejen med tur så talade han om att han hittat ett extrajobb till mig. Snacka om helomvändning av en dag som började så tokigt...

Nu ska jag bara sitta rakt upp och ned i min soffa och vänta på att någon ska ringa och tala om att jag vunnit 5 miljoner (eller va fan, jag är inte girig, 3 miljoner skulle duga bra det också).

Åh, vad jag är underbart duktig på att skjuta upp saker. Två stycken 2 timmars föreläsningar jag ska ha sett till 10.30 imorgon, tror ni att jag ens har börjat titta på dem? Nej, just det.
Men jag har en plan, timad och klar in i minsta detalj. Första föreläsningen nu, ackompanjerad av 1,5 liter julmust. Andra föreläsningen klockan 8.00 imorgon bitti, ackompanjerad av 1,5 liter kaffe. Och folk säger att jag är dålig på att planera...

Först ska jag bara (har ni hör det förut förresten?) kolla klart på slutet av det Criminal Minds avsnittet jag är inne på. Sen ska jag sätta igång, och nej, det räknas inte som att skjuta upp, eftersom jag redan har börjat med det avsnittet. Det räknas snarare som att planerat och organiserat ta tag i en sak i taget. Göra klart en sak innan man börjar med nästa. (Lurade jag någon? Jag lurade nämligen nästan mig själv...)

Ibland blir jag lite besatt, som när jag hittar en bra låt, då lyssnar jag på den på repeat tills jag känner att jag vill kräkas och aldrig lyssna på den igen. Då måste jag hitta en ny låt. Just nu är det två låtar som går på repeat, och jag har lyssnat på dem hela förmiddagen och helt ärligt är jag lite rädd att grannarna snart ska komma upp och strypa mig...

Eftersom jag förstår att ni hemskt gärna vill veta så kan jag tala om att låtarna som just nu går på repeat är:
Queen - Don't stop me now
och
Royal Republic - Full steam spacemachine

Lite enformigt blir det...men va fan, hur kul vore livet om man inte var lite konstig? Och jag, personligen, tror att mina vänner är överlyckliga över att jag övergett Bon Jovis "You give love a bad name", för om ni ska vara helt ärliga, visst hade ni börjat tröttna lite på min underbart vackra tolkning av den??

Det går verkligen inte att plugga just idag. Boken jag ska ha läst är förmodligen det tråkigaste jag någonsin läst. En snubbe har precis, i ungefär 5 sidor, beskrivit hur det känns när han vaknar. Okej, action är kanske inte min favoritgenre varken inom böcker eller film, men hallå...lite mer action än så kan man väl få begära, eller?

så, därför har jag ägnat hela dagen åt att undvika att plugga. Det är nästan jobbigare än att plugga, man måste hela tiden ha något att göra, så att man har något att skylla på när dagen är slut och man inte har gjort ens hälften av det man egentligen borde ha gjort. Jag är helt slut efter allt detta undvikande.

Nej, nu ska jag gå och lägga mig, och på vägen till sängen ska jag glömma den underbart superintressanta boken i soffan och sedan inte orka gå upp och hämta den så jag slipper läsa några sidor innan jag somnar. (Det innebär en hel del planerande också, detta undvikande).

...att när jag skickar ett sms till Karin där det står "Spelar tv-spel. Ringer dig sen" så försöker hon läsa in dolda budskap och rop på hjälp i de få orden.

Kanske inte bara jag som kollar för mycket på kriminalserier?? (Men hjärtat om jag någon gång skulle bli kidnappad/rånad/våldtagen så är det definitivt dig jag ska skicka dolda budskap och rop på hjälp till!)

Jag borde verkligen diska.
Jag borde verkligen plugga.
Jag borde verkligen dammsuga.
Jag borde verkligen boka en tvättid.

Och jag ska göra allt detta...men först ska jag bara kolla klart på ett avsnitt Criminal Minds till...

Om 48 minuter stänger systemet. Om 48 minuter ska jag befinna mig hemma hos Brianna. Har grym beslutsångest just nu...

Alternativ 1: Blanda mig en grogg, lyssna på lite bra musik och måla naglarna i lugn och ro och sedan dricka grogg hela förfesten...

Alternativ 2: Stressa iväg till systemet, stressa hem, sätta mig på cykeln, trampa som en dåre i full fart hem till Brianna med förra helgens avskavda nagellack fortfarande på naglarna och sedan dricka öl på förfesten...

Livet är fullt av mariga beslut, eller något liknande som Ursula i den lilla sjöjungfrun sa en gång...

Min nya tröja/jacka jag har inhandlat har för övrigt norra halvklotets största luva och södra halvklotets största krage. "Du ser ut som mördaren i Scream-filmerna" var det någon som sa sist jag visade mig ute med luvan på...
Nu är ju inte det här vad jag skulle kalla för en modeblogg (eftersom jag har noll koll på sånt skit...) men jag måste, jag bara måste visa er luvan på min nya jacka, för jag tror inte att ni kan förstå hur gigantisk den är om ni inte ser den...


Så här ska jag börja smyga runt...lite jobbigt bara att man inte ser ett piss.



Jag skulle sååå ha haft den här jackan på upploppet för typ 3 år sen när vi var utklädda till ninjas...


Så här tror jag att det är meningen att man ska ha luvan...men det är på något sätt inte lika roligt. Inte det minsta roligt, se bara så ledsen jag ser ut...

Nu är det för övrigt 40 minuter kvar tills systemet stänger. Och 40 minuter kvar tills jag ska vara hos Brianna. Tror det blir grogg...synd bara att det är så gott med öl...

Visste ni att déjà-vu är franska och betyder "redan sett"? Nu vet ni det! (Var tvungen att googla innan jag skrev rubriken för att se exakt hur det stavades).

Ikväll ska jag till kåren, och täntke att jag skulle dela med mig av min déjà-vu upplevelse sist jag var på kåren. De senaste 2 gångerna jag varit ute på kåren har en kille kommit fram till mig och försökt påstå att vi har hånglat med varandra. Jag kan ärligt säga att jag nog aldrig träffat människan förut, på sin höjd kanske jag har hälsat på honom. Men han är påträngande envis.
Första kvällen han hävdade detta slutade med att han till slut erkände att han ljög.
Andra gången försökte han återigen hävda att vi hade hånglat med varandra. "Men lilla hjärtat, du erkände ju förra helgen att du ljög" försökte jag påminna honom. Han förnekade detta.

Nu undrar jag...vad är syftet med att försöka få mig att tro att vi har hånglat? Jag menar, det är ju inte en särskilt effektiv raggningsreplik. Om det skulle vara så att jag till slut trodde på honom, så kan han ju inte varit särskilt mysig att hångla med, eftersom jag inte minns det?
Eller tänker jag helt fel nu?
"Va sa du? Har vi hånglat förut? Ja, men då så...ska jag bjuda dig på en öl först, eller ska vi gå hem direkt?" Nej,
skulle inte tro det va?

Undra vad han ska hitta på om jag stöter på honom ikväll? Kanske är vi ihop, fast jag inte minns det? Kanske har jag lovat honom hela min nästa månadslön eller 17 drinkar i baren? Lite spännande ska det allt bli...

Låter förövrigt inte ordet "hångla" väldigt konstigt i era öron, eller är det bara i mina? Eller är det för att sist jag använde det (bortsett från i konversation med snubben ovan) var jag 15?

Som jag skrev tidigare så kan jag ibland få lite ångest över att jag inte längre är blond. Ibland vill jag så förtvivlat gärna vara blond igen. Fast jag ångrar inte att jag färgade håret mörkt, för om  jag inte hade gjort det så hade jag förmodligen suttit här och beklagat mig över hur förtvivlat gärna jag ville vara mörkhårig.
Egentligen skulle jag vilja raka av mig allt hår och skaffa 18 peruker i olika färger och frisyrer. Jag ser bara fördelar med detta.

1.) Man behöver inte stå en fredag- eller lördagkväll 5 minuter innan man ska iväg och desperat försöka få till den där snygga frisyren som man har en bild av inne i sitt huvud (som aldrig blir lika bra i verkligheten som i fantasin), utan man kan sätta sig en tråkig tisdagskväll och fixa frisyren och sen hänga upp peruken på perukhållaren och plocka fram den igen till helgen.

2.) Man skulle inte behöva fundera på saker i stil med "undra om det inte vore väldigt snyggt att ha lugg" och sedan klippa lugg och ångra sig ända tills håret äntligen växer ut igen. Man kan helt enkelt sätta på sig en peruk med lugg när man får en trängande längtan efter lugg och så kan man ha den på sig tills man tröttnat och sen kan man bara kasta av sig peruken och byta - och vips så har man ingen lugg längre!

3.) Man behöver inte känna att man vill döda någon när man ser en tjej med sjukt snyggt blont hår när man själv är mörkhårig - då går man bara hem och plockar fram en blond peruk och all is well in the world igen.

4.) Knullrufs? Nej då, "älskling, vänta ett ögonblink, jag ska bara plocka av mig peruken".

5.) Försovit dig? Ingen fara, slit bara fram en förberedd peruk och ingen kommer märka att du vaknade 10 minuter innan du började jobba/skulle till skolan.

6.) Färgat hår och utväxt? (Vilket när man är mörkhårig och det ljusare håret börjar växa ut ser ut som om man håller på att bli tunnhårig). Pfff...inte med peruk inte!

Jag skulle kunna fortsätta i all evighet, men jag sätter punkt här (eller trycker på paus så jag kan fortsätta en annan gång). Jag har bara hittat en endaste nackdel med min perukidé: det kostar förmodligen en halv förmögenhet. Men det gör ju inget, för jag kommer ju bli löjligt rik när jag väl är färdigutbildad lärare...eller vänta lite nu...

Den bästa dryck jag vet (bortsett från öl då, men det kan man ju inte dricka för jämnan) är vatten. Finns det något godare i hela världen än ett riktigt kallt glas vatten? Nej, jag tror inte det.
Hamnade i en mycket hetsig diskussion med Playboy igår när han påstod att jag inte kan tycka att vatten är gott, eftersom vatten inte smakar någonting. Men vatten smakar visst någonting - vatten smakar gott.
Någon som kan hålla med mig om det här, så att jag har lite support på min vattenälskande sida av debatten? På den vattenälskande sidan av debatten står än så länge bara jag och Malin, men vi är iallafall dubbelt så många som anti-vatten sidan, som bara innehåller Playboy och hans löjliga argument.

Jag dricker enorma mängder vatten varje dag. Vi pratar alltså om sjukligt stora mängder vatten (det är från mina vattendrickarvanor som min diabeteshypokondri kommer, men min sjuksköterske vän Karin har (nästan) övertygat mig om att jag faktiskt inte har diabets).

Nej, nu ska jag sätta mig i soffan med ett glas vatten och en bra bok...och bara njuta.

Jag har tappat bort mitt körkort! Igen! Jävla skit!

Fast i och för sig kanske detta är något positivt, eftersom jag ser ut som en trafikolycka på mitt körkort. På riktigt. Jag ser ut som en blandning mellan ett spöke och ett överkört rådjur. Min mamma skrattade så hon grät när hon såg det.

Men, jag har liksom lite fäst mig vid det. Om någon skulle hitta ett körkort någonstans med ett foto som passar in på ovan nämnda beskrivning, hör av er till mig. Imorgon ska jag gå skallgång i min lägenhet.

Men ni ska tro att jag var nervös när jag skulle köpa cigaretter tidigare idag. Jag är ju visserligen 27 år, men tänk om de skulle fråga efter leg. "Nej, oj, det måste jag ha glömt hemma. Typiskt också." Då låter man ju inte alls som om man är sjutton år. Men lyckligtvis gick allt bra, men vettefan hur jag ska göra i helgen om jag inte har hittat det. Någon som är bra på att rita som kanske kan hjälpa mig förfalska ett körkort??

Har varit uppe på Högskolan och spelat spökboll. Heter det spelat förresten? Ja, det måste det göra, vad skulle det annars heta? Lekt spökboll? Kastat spökboll? Kört spökboll? Skitsamma, det var kul, även om jag personligen inte var särskilt duktig... Det gick ut på att man skulle bli träffad, eller? Inte?

På väg hem från spökbollen stannade jag på Ica för att köpa en skurmopp, och då började jag fundera lite över det här med att skura. Och vet ni vad jag avskyr? Jo, folk som säger att de ska moppa. Moppa? Vad är det för ett hittepåord? Skura heter det. Mopp är redskapet man skurar med. Skura. Inte moppa. Aldrig moppa. Bara skura.

Det här med ord är lite roligt, och hur ord kan betyda olika saker i olika dialekter.
När jag precis flyttat upp till Falun så umgicks jag en del med en tjej från Borlänge som läste samma kurs som mig. Inför ett seminarie så hade hon tappat bort boken vi skulle läsa, nästa gång vi träffas säger hon:
"Det är lugnt. Jag hittade på boken".
"Hittade på?" tänkte jag, är hon helt korkad? Hon kan ju inte hitta på boken, då blir det ju fel.
I Dalarna betyder "hitta på" att man letat efter boken och hittat den. I Nyköping, där jag kommer ifrån, betyder "hitta på" just att man hittar på, man ljuger, man fantiserar, man låtsas, man hittar på.
När de flesta av er läste rubriken till det här inlägget, visst trodde ni att jag menade att det var jag som hade hittat på handlingen till DaVinci-koden? Nej, så är det inte, jag har bara hittat boken, under en hög med kläder i min soffa, men nu är vi ju i Dalarna, alltså har jag hittat på den.

Här säger de även att de ska "leta på den" när de ska leta efter något. "Du ska leta på vad?" tänkte jag första gången jag hörde det, om du vet vart den är, varför ska du leta då?

Vet ni för övrigt vad en "butt" är, inte det engelska ordet, utan ett svenskt ord. Det är tydligen samma sak som resten av Sverige skulle kalla för en "skål" eller en "burk".

Elmätarbyteskillen var precis här, och han var nog snarare en elmätarbytesgubbe än en elmätarbyteskille. Ja, ni gissade rätt, det var alltså den mindre attraktiva av elmätarbytarna som kom. Men, han var å andra sidan himlans trevlig och pratglad så jag klagar inte.

Min telefon är tvärdöd. Batteriet är urladdat och det är något fel på min laddare. "Laddningsfel. Avbryt laddningen!" står det när jag försöker ladda. Känner mig lite isolerad här i min lägenhet när jag inte har någon telefon (vilket i och för sig kan vara bra, eftersom jag har ett arbete som ska vara inne klockan 16, som jag började med nyss. Eller, egentligen har jag inte kommit längre än att jag har öppnat ett worddokument, sen satte jag mig och skrev det här, så börjat är ju en sanning med modifikation).

Men, nu när jag varit telefonlös ett par timmar (varav jag kanske inte varit vaken särskilt många, men ändå), så började jag fundera lite på hur man egentligen gjorde på tiden innan mobiltelefoner. Jag kommer ju ihåg när man var liten och var tvungen att ringa hem till sina kompisar. Och om de inte var hemma...ja, då fick man vänta.
Eller så gick man och "plingade på", och liksom chansade på att någon var hemma. Kan ni tänka er det idag? Att gå hem till någon utan att först ringa mobilen och kolla om personen ifråga är hemma? Det finns liksom inte (om det inte skulle råka vara närmsta grannen, men knappt ens då).

Jag kommer ihåg min första mobiltelefon. Det var en Motorola. Den hade minne för ungefär 15 sms, sen blev det fullt. Dock förstod inte jag att man var tvungen att radera sms, så det gick flera månader som jag trodde att det var något fel på min telefon, eftersom folk påstod att de sms:ade mig, men jag fick ju aldrig några sms. (Ibland trodde jag att de ljög, och då kände jag mig ensammast i världen...). Det faktum att det blinkade ett litet brev uppe i ett hörn av displayen såg jag som ytterligare ett bevis på att något var fel med min telefon.

Innan jag fick min alldeles egna mobiltelefon så hade familjen en biltelefon. En jättestor låda som på något sätt var kopplad till bilens batteri (eller någon annan teknisk del av bilen som telefonen behövde för att fungera). Vad häftig man kände sig när man var ute på semester med familjen och kunde ringa hem till kompisar. "Nä, alltså, jag sitter ju i bilen och pratar. I vår biltelefon." Ashäftigt.

Nä, nu måste jag ta tag i det där arbetet - det sista i den här delkursen!!

Karin upplyste mig om att elmätarbyteskillen (det är facktermen) som kommer imorgon är antingen asgammal eller ung och skitsnygg. Med min tur kommer det vara den asgamla som kommer, men man vet aldrig - så därför var jag tvungen att återuppta mitt städprojekt. Dock med en liten modifiering. Jag fuskstädade.

Så här går det till när man fuskstädar: Man öppnar dörren till klädkammaren, slänger in allt som ligger på golvet och ser ostädat ut (till exempel väskorna jag inte packat upp sen jag kom hem från Nyköping) och sen stänger man dörren. Problemet här är att det är väldigt lätt att glömma bort att det inte alls är städat på riktigt, utan bara fuskstädat, så nästa gång man ska fuskstäda kan man råka ut för att klädkammaren redan är full. Det är livsfarligt med klädkammare.





Hittade den här Nemi-strippen som jag tycker verkligen sätter fingret på klädkammarproblemet...

Det ser ut som skit hemma hos mig just nu - och någon gång mellan 8 och 16 imorgon kommer det en snubbe och ska byta ut min elmätare. Det ironiska är att jag har städat idag. Typ.
Så här var det: Jag tänkte att om jag ändå ska städa så lär jag ju göra det ordentligt. Så...jag började med badrummet, slet ut alla saker ur badrumsskåpet (jag har ett megastort badrumsskåp proppfullt med saker och allt ligger i enorm oordning), torkade av hyllorna (satan vad dammigt det var!) organiserade sakerna lite på badrumsgolvet och sen tog jag ett kaffe/plugg-break (jag har enorma problem med att göra bara en sak åt gången) och sen tröttnade jag. Så nu ser min lägenhet stökigare ut än den gjorde innan jag började. Grattis Anna - det är det jag kallar effektivitet!
Men, men jag har organiserat min bokhylla iallafall, tidigare låg böckerna slängda lite här och var, nu står de fint uppställda i bokhyllan (och det kommer säkert vara fint i hela två dagar).

Men, det ska jag ta tag i senare, slänger in en liten bild på vad jag ska pyssla med ikväll:

Har hjälpt Karin att flytta ända sedan jag anlände till Falun, känner mig så enormt duktig. Vi har även under kvällen haft otaliga diskussioner om huruvida det finns skogshuggare på Irland eller inte.

Karin: Det är klart att det inte finns skogshuggare på Irland. De har ju ingen skog!
Jag: Nej, det är för att deras skogshuggare är så effektiva!!

Jag ska nämligen flytta med Karin och hennes nya ragg till Irland, där ska vi bo i en liten by där det bor en skogshuggare som hugger ved när det blir strömavbrott.


Åkte bakom en lastbil full med sten när jag åkte upp till Falun idag och komma att tänka på en annan gång när jag åkte bakom en lastbil, dock inte full med sten utan full med stockar. Jag, Playboy och Kalle var på väg till lager 157 när följande samtal utspelar sig:

Jag: Kan du inte köra om den där timmerbilen, jag tycker det är så otäckt att ligga bakom.
Playboy: Vaddå otäckt?
Jag: Ja, men det kan typ lossna stockar och så far de in i framrutan och så dör man.
Playboy: Men det ligger ju en bil mellan oss och timmerbilen.
Jag: Ja, men stocken kan ju liksom skutta över den bilen och in i vår framruta.
Kalle och Playboy i kör: Skutta?
Playboy: Som i det gamla kända ordspråket " att skutta som en stock" menar du?



Playboy har för övrigt fått nya inneboende. Ett gäng vägglöss. Detta betyder att han sovit på kontoret hela helgen eftersom vägglössen tuggar på honom på nätterna och det tycker han är obehagligt. Pratade lite med honom när han precis installerat sig på kontoret...

Playboy: Nej, det funkar bra att sova på kontoret.
Jag: Mmmm
Playboy: En del har ju erbjudit mig sin soffa eller extrasäng.
Jag: Jag har inte erbjudit mig. Jag vill påpeka inte.
Playboy: Nej, jag vet. Jag känner dig. Men jag hade ändå inte tackat ja, vill inte råka dra hem skiten till någon annan.
Jag: Du har ju min extranyckel...så om du vill...
Playboy: Too late Anna...Too late

Avslutar min vistelse i Nyköping med en sån där riktigt familjen Wirebrattsdiskussion med mamma och Malin i köket. En diskussion som började med religion och slutade med att jag och Malin nästan blev osams om huruvida Robin Hood hette Robin av Locksley eller inte.
Mamma bröt in och lekte fredsmäklare och påpekade att man faktiskt inte riktigt vet vem Robin Hood var och därmed vet man inte heller om han hette Locksley eller inte. Jag och Malin var tvugna att ge oss (med ett surmulet "Fast Kevin Costner hette Locksley"-muttrande från mig). Ibland har jag svårt att skilja på film och verklighet...

Mamma spelade även en låt för mig av någon grekisk smörsångare, "Goodbye my love" hette låten och mamma mimade och dansade. Ni som har sett min mamma (som är ungefär 150 cm lång) kan ju tänka er hur rörd jag blev.

Nu ska jag packa färdigt, åka till Marina och stjäla en micro och sedan bege mig mot Falun!!