Annsann

Ni som trots evighetslånga uppehåll och överlag rätt så urusel uppdatering har hängt med ett tag känner säkert till den allergiliknande reaktion som uppstår mellan mig och allt som är tekniskt, elektroniskt eller mekaniskt. Det är alltså inte jag som får de allergiliknande reaktionerna - det är de tekniska, elektroniska och mekaniska sakerna som får allergiska reaktioner i min närhet och helt enkelt slutar fungera. Ett litet framsteg är det dock att jag under sommaren endast blev försenad till jobbet en gång på grund av bilproblem (dock blev jag stående vid sidan av motorvägen och det var inte så där superkul).
Fast å andra sidan blev jag ju stående vid sidan av vägen när jag var på väg upp till Falun efter ett besök hemma i Nyköping för någon månad sen, så man kanske inte ska ropa hej för tidigt...

Hur som helst, vad jag skulle komma till innan det jag helt plötsligt halkade in på bilspåret (lätt hänt så här när det är minusgrader ute) (jag ber om ursäkt för världens sämsta skämt...någonsin).
Jo, vad jag skulle komma till var att min mobil också är lite allergisk mot mig. Eller egentligen är det inte alls det jag hade tänkt komma till, men vi är på rätt spår med mobilsnacket i alla fall, fast nu har jag totalt glömt bort hur jag hade tänkt att komma in på det jag egentligen skulle säga så jag hoppar rakt in i vad som hände när jag igår berättade för Karin att jag upptäckt ett litet problem med min nya häftiga telefon.

Karin: Vaddå? Att den hänger sig när du ska svara?
Jag: Nej, men
Karin (avbryter): Att den inte kopplar fram samtal fast telefonen är påslagen och har mottagning?
Jag: Nej. Men jag kan inte svara i telefonen när jag har vantar på mig.

På något sätt kändes mitt nyfunna problem (som jag hittills sett som det jobbigaste problemet) som ganska futtigt i jämförelse...

Härifrån hade jag sedan tänkt glida vidare till en hel massa utläggningar som mycket smidigt och faktiskt helt logiskt sammanhängande skulle leda till historien om hur min lillasyster tappade bort sin hamster. Men jag vet att ingen orkar läsa långa inlägg, så det får bli en liten följetong av det här tror jag.



To be continued....

...när jag säger att jag sitter hemma och pluggar.



"Känns det inte lite jobbigt att två småbarnsföräldrar är bättre på tv-spel än vad du är?"



Ovanstående kommentar är den egentliga anledningen till att jag totalt isolerat mig de senaste 36 timmarna (Jag har isolerat mig från såväl umgänge som examensarbete). Jag, Jenny och Linus spelar nämligen samma spel...fast de spelar hemma i Nyköping och jag i Falun. Nu förhöll det sig så att Jenny och Linus låg (notera L Å G - jag har nämligen kommit ikapp!) lite före mig, och så kan vi ju inte ha det!

Nu är ordningen lyckligtvis återställd och jag är minst lika bra på tv-spel som två småbarnsföräldrar! (Det måste ju egentligen betyda att jag är bättre, eftersom jag är en och de är två, eller?)

Som ni kanske redan vet så har jag sämst lokalsinne. Verkligen Sämst. Men en sak förbryllar mig, och det kan inte bara vara mitt lokalsinne som ställer till det.

Igår hade jag möte min handledare för examensarbetet, på hans arbetsrum i den nybyggda delen av kanslihuset uppe vid Högskolan. Varje gång jag har vart där utspelar sig följande scenario:
Jag går in genom vad jag antar är någon slags huvudentré, går genom en lång vindlande korridor, jag går uppför en trappa, in i ytterligare en lång vindlande korridor - en korridor som förefaller vara utan slut och jag går och går och går, tills jag till slut kommer ut genom en dörr mittemot den dörr som ledde in i den korridor jag nyss letat mig ut från.
Jag suckar lite åt mitt eget dåliga lokalsinne, letar rätt på ett fikarum och frågar efter min handledares arbetsrum (vilket erbjuder vissa svårigheter då han har ett finskt efternamn som jag inte är riktigt säker på hur man ska uttala). Någon pekar sedan åt vilket håll jag ska och går genom ytterligare en lång, lång vindlande korridor och hittar till slut arbetsrummet.
När jag sedan ska därifrån, det är då det märkliga inträffar. Jag går tillbaka genom den långa, långa vindlande korridoren. Men den här gången leder den långa, långa vindlande korridoren till en trappa. En helt annan trappa än den jag gick i för att komma upp första gången.  Jag går ned för trappan och hamnar i ytterligare en lång, lång vindlande korridor och jag går och går och går och hittar till slut en dörr som leder ut igen. Dock är det självklart inte samma dörr som jag gick in igenom.

Hur har de byggt det där kanslihuset egentligen? Känns lite som att vara mitt i en mardröm där man bara springer och springer och aldrig kommer ut.

Värt att nämna är att ovanstående scenario har inträffat inte en, utan två gånger. Nästa vecka när jag ska dit funderar jag på att knyta ett litet snöre i dörren jag går in genom, alternativt lämna ett litet spår av brödsmulor efter mig.

För bara en liten stund sedan slog det mig att imorgon är det bara en månad kvar till jul. Först tyckte jag att det var en rätt så mysig tanke (bortsett från att jag saknar snön nåt enormt!!) och förmodligen myslog jag lite så där som gamla tanter i filmer brukar göra när något är så där riktigt mysigt.
Sedan kom den. Helt utan förvarning slog den ned som en bomb. Julklappsångesten.

Egentligen tycker jag om nästan alla aspekter av julklappandet. Jag tycker om att planera vad jag ska köpa och till vem, jag tycker om att slå in julklapparna så där klurigt så det inte syns eller känns vad det är (och sedan tvinga alla att klämma, skaka och känna och gissa vad det är (och självklart fnittra hysteriskt när de absolut inte kan gissa vad det är eftersom julklappen är så klurigt inslagen)).
Men jag hatar, verkligen HATAR att springa runt på stan med en miljard andra stressade människor och införskaffa julklapparna. Jag får panik, blir irriterad och vill bara skrika och gråta på samma gång!

Kan ni gissa vilken dag jag oftast gör de flesta av mina julklappsinköp? Dagen innan julafton. Då är det som värst.  Varför? Jag vet inte, jag antar att jag in i det sista hoppas att julklapparna ska inhandla sig själva och sedan bara matrealisera sig i min lägenhet så jag kan ta itu med att slå in dem. Hittills har det inte funkat så bra måste jag erkänna...

Idag ska jag ägna mig åt en aktivitet som frambringar mycket blandade känslor. En aktivitet som jag både hatar och älskar på samma gång. Jag ska slänga saker.

Jag ska alltså inte gå ned till soprummet och slänga sopor, utan jag och Karin ska till tippen. Jag ska göra mig av med massa saker som bara står och samlar damm. Mitt problem, och anledningen till att denna aktivitet framkallar så mycket blandade känslor, är att jag lider av någon slags separationsångest. Jag hatar att slänga saker.

"Den här gamla tröjan, i den här gräsliga färgen, som jag köpte sommaren 1998 och sedan aldrig använde för att den var så fruktansvärt ful - men som ändå lyckats få ett stort hål på ena armbågen... Nej, den kan jag väl ändå inte slänga? Den kanske kan vara bra att ha, någon gång kanske jag drabbas av färgblindhet och då kanske jag vill ha precis den tröjan. Inte för att den är särskilt bekväm, men man vet aldrig"

"Tjock-tv:n från 1800-talet som står parkerad som en oformlig klump bredvid min soffa? Vaddå? Passar den inte ganska bra där? Som ett extra soffbord liksom? Vart ska jag annars lägga alla Jag-behöver-inte-den-här-just-nu-men-kanske-sen-så-jag-vill-inte-lägga-undan-den-grejer?"

"Den där Heja Sverige-tröjan som jag köpte under nåt Hockey-VM för 10 år sen men som gravt missfärgades i tvätten och istället för gul-blå nu är snarare grön-grön? Men den är ju bara sååå bra att färga håret i, och eftersom den redan är missfärgad så behöver man ju inte oroa sig för att missfärga den mer"

"Och den där trasiga resväskan längst in i min klädkammare skulle man, om man vore i behov av fler byrålådor, faktiskt kunna använda att förvara kläder i!"

"Ni kan väl alla hålla med om att det inte på långa vägar vore samma sak att kliva ut på min balkong om inte den där ytterligt fula, trasiga gamla dörrmattan låg och drällde i ett hörn? Den kan man ju inte göra sig av med!"

"Eller den där trasiga ölpirran som Simon så snällt lämnade kvar här efter Playans  25-års fest? Jo - den kan jag faktiskt mycket väl tänka mig att göra mig av med!"

För drygt ett år sedan skrev jag ett inlägg om hur mina vänner anpassat sig till mina dåliga sidor. När jag var hemma i Nyköping för någon vecka sedan och planerade in en tv-spelssöndag med familjen Löfgren resonerade Linus kring min oförmåga att hålla tider.

Linus: Men ska vi bestämma en tid då? Så kan jag och Jenny sitta här och skratta när du dyker upp två timmar för sent?

Uppmärksamma läsare kanske la märke till att jag refererade till familjen som familjen Löfgren och inte familjen Karlsson/Löfgren som jag annars brukar. För ungefär en vecka sedan trillade nämligen ett mms in, med en bild på Jenny, Linus och barnen med texten "Nu är vi gifta!" under. Bara så där!
Jag funderar på att komponera ett litet tal som jag kan hålla nästa gång vi har tv-spelssöndag och jag kommer springandes från parkeringen med andan i halsen två timmar försenad.

För övrigt så dök jag upp exakt på minuten två timmar försenad - och då var de inte hemma, eftersom ingen räknat med att jag skulle komma "i tid".

Om lite drygt två månader har jag pluggat färdigt. Det känns helt sjukt. Sedan våren 2006 har jag levt studentlivet och nu ska jag helt plötsligt ut i det där riktiga livet. Tyvärr innebär det nog också att den här bloggen har en begränsad livstid - skulle kännas så där lagom kul om någon av mina framtida elever skulle råka surfa in här och läsa. Men fram tills dess kan vi ju göra det bästa av situationen och låta bloggen få ett värdigt slut (jag ska alltså försöka skriva lite oftare om ni inte förstod det).

Men nu var det inte bloggens nära förestående död jag ville skriva om, utan att studentlivet börjar närma sig sitt slut. I snart 6 år (om man räknar in det där lilla studieuppehållet jag råkade ta nånstans mitt i) har jag levt studentlivet. På ett helt annat ställe skrev jag för ett tag sen om hur det hela började - om min allra första dag i Falun. Jag tänkte att jag skulle klistra in den texten här, så att ni alla kan läsa historien om hur det hela började.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

När jag klev av tåget i Falun så var det första gången jag någonsin satte min fot i staden. Den enda jag kände i hela staden var en ytligt bekant som jag inte bara skulle bo i samma korridor som, han hade även fixat att jag skulle bli hämtad vid tåget av någon annan från samma korridor. Full av förhoppningar stod jag där utanför tågstationen och väntade… och väntade… och väntade lite till, bara för att upptäcka att killen som skulle hämta upp mig hade glömt bort mig. Bra start på mitt liv i Falun tänkte jag, jag har knappt hunnit av tåget och jag är redan bortglömd.
Så, eftersom alla andra som kom med tåget inte hade blivit bortglömda så var det inte svårt att gissa att den där risiga gröna bilen som kom puttrandes var min skjuts. En liten väderleksrapport krävs nästan innan jag kan fortsätta berättelsen om min första dag i Falun. Det var alltså mitten av januari, 157 grader kallt och 14 meter snö. Så, nu kan vi fortsätta. Ur bilen hoppar två killar i shorts och t-shirt. Jag tänker att det här kan inte vara min skjuts, det här måste vara förrymda patienter från Säter.  Jag tittar diskret åt ett annat håll och hoppas att det här inte är mina nya grannar när den ena killen kommer skuttandes fram, hoppar upp och ner och presenterar sig som Kalle. (Då antog jag att han hoppade upp och ned för att han frös, nu har jag lärt känna Kalle och vet att det bara är så han gör när han pratar). Den andra killen presenterade sig som Playboy. ”Ursäkta, vad sa du?” tänkte jag, men eftersom de såg ut som två förrymda patienter från Säter vågade jag inte ifrågasätta det utan nickade bara och presenterade mig.

Den ena av killarna plockar fram en tändare och medan jag står där och funderar över om jag verkligen ska våga hoppa in i bilen så börjar de gemensamt försöka elda upp bilen. (Egentligen försökte de bara öppna bagageluckan som frusit, men det är på något sätt inte lika roligt). Till slut beger vi oss mot mitt nya hem och på vägen dit matas jag med information av killen som kallar sig Kalle och verkar ha allvarliga problem med att vara tyst. Bland annat får jag veta att han, och jag citerar, ”inte bor i korridoren, men är där jämt och snor mat och andra saker”, och att han, jag citerar igen: ”har legat med en tjej som kallas Linda Landscape”. Jag var chockad och tyst och när jag kom hem låste jag in mig på mitt rum resten av kvällen.

Några dagar senare bjuder de in mig till grillfest. Det är här någonstans jag börjar greppa att killarna inte fattat att det är vinter ute.

Varför de var klädda i shorts och t-shirt på vintern? Let’s keep that a secret, för sanningen är inte hälften så rolig som det ni säkert fantiserar ihop.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Subtila hintar trillar då och då in och påminner mig om att jag kanske borde uppdatera. Det ska bli skärpning på det nu!

Mest subtil av alla är nog ändå Stocken, tog mig en stund att lista ut att han nog ville att jag skulle blogga...



Ni får leva med att jag är tekniskt handikappad och att ni av den anledningen förmodligen inte ser den fina bilden jag lagt in...