Annsann

När man lägger in liknande kommentarer i sin uppsats så vet man att det kanske är dags att ge upp och gå och lägga sig istället...

Sitter och går igenom alla mina kommentarer på uppsatsen, och har upptäckt att ungefär hälften av dem behöver jag faktiskt inte åtgärda - de kom helt enkelt till för att jag, helt överlycklig över att ha upptäckt en ny funktion, kommenterade på alla ord som inte kändes till 120% rätt just då, men som egentligen var rätt så okej ändå...

Passade på att tona håret mitt i allt uppsatsskrivande, multitasking är ju lite av min specialitet.. Hur som helst, när jag har knatat runt här hemma med håret fullt av toning har jag konstant nynnat: "'Cause I'm a black magic woman" (Jo, jag är medveten om att de egentligen inte sjunger I'm a black magic woman, men det är ändå så den har fastnat i mitt huvud, och i mitt huvud är det jag som bestämmer...)

Men vad jag skulle komma till var att jag ju går runt här hemma och ljuger. Jag är ju inte en black magic woman...

Jag skrev ju tidigare om att jag är lite utav en perfektionist när jag skriver, och att jag därför lätt hakar upp mig på saker som ordval eller formuleringar när jag skriver.

Jag har kommit på en lösning, eller... inte en lösning kanske, men ett sätt att gå runt problemen, skjuta upp dem till ett senare skede - Kommentarsfunktionen på Word, min nya bästaste vän!

Men jag vet inte, kanske är det nyhetens behag (eftersom jag alldeles nyligen upptäckt denna förträffliga funktion), men har en liten känsla av att jag kanske överanvänder funktionen aningens...



Den här bilden visar lite mer än en halv A4-sidas kommentarer. Dock den mest kommentarsfyllda delen av uppsatsen, men jag tror att ni förstår vad jag menar när jag oroar mig för mitt eventuella överanvändande av funktionen...

Nu är det bara en vecka kvar tills uppsatsen ska vara inne. Eller, egentligen mindre än en vecka eftersom den ska vara inne 09:00, för ungefär fyra timmar sedan var det en vecka kvar alltså.

Och jag är sååååå  omotiverad till att sätta mig ned och skriva så det är inte klokt.

Angående min obefintliga historiska kunskap som Playboy skyltade med igår så vill jag bara säga att jag faktiskt är sjukt dålig på årtal och kungar och sånt. Och att jag iallafall visste att det inte var Buddah som var buddismens andlige ledare, även om jag förvisso trodde att Dalai Lama var ett namn på en snubbe och inte en titel...

Men! Jag visste varför vi firar nationaldag den 6:e juni (eller, jag visste 2 av anledningarna, tydligen fanns det 3 anledningar, men 2 av 3 är fan inte illa!)

Och! Trots att jag är sjukt dålig på årtal så visste jag när franska revolutionen utbröt och att Djinghis Khan levde på 1100-talet.

Så. Nu känns det lite bättre.


Och så...ett citat från Gilmore Girls. Ett extra långt eftersom jag glömde det i förra inlägget.


Rory: The guys are weird.
Lorelai: Weirder than other guys?
Rory: Yeah, they kept calling me Mary.
Lorelai: You're kidding me! Wow, I can't believe they still say that.
Rory: Why? What does it mean?
Lorelai: Mary, like virgin Mary. It means they think you look like a goody-goody
Rory: You're kidding.
Lorealai: No.
Rory: Well, what would they have called me if they thought I looked like a slut?
Lorelai: Well, they might have added a Magdalene to it.
Rory: Wow, biblical insults. This is an advanced school.

Ibland är det lite påfrestande att leva i en tid där allt dumt som hoppar ur munnen förr eller senare hamnar på Facebook...

Jag är så otroligt dålig på att kolla på film, så det är riktigt pinsamt.

Nu menar jag inte själva aktiviteten, själva tittandet på filmen - även om jag är rätt dålig på det också. Utan jag menar att jag så sällan kollar på film att jag har totalt noll koll när folk pratar om film (i synnerhet nyare sådana).

Playan och diskuterade tidigare i veckan om att hitta på något i helgen.

Playan: Nya Pirates-filmen har ju premiär.
Jag: Mmm... jag har ju inte sett trean.
Tystnad
Jag: Eller tvåan.
Playan: Men du har sett ettan?
Jag: Mmm. För länge sen. När den kom ut.

Så nu ska vi tydligen titta på film ikväll. Ettan ska vi hoppa över (gemensamt beslut grundat på att 3 filmer i rad var alldeles för länge för att jag skulle kunna sitta stilla och bara titta på film). Playboy har istället lovat mig en kort resumé av filmen innan vi börjar kolla på tvåan.
Så här lät Playans resumé:

Playan: Dom är pirater.Dom är på sjön. Dom fastnar på ett dött spökskepp, sen tar hans pappa över hans plats
Jag: Vems pappa?
Playan: Piratens.
Jag: Är det bara en pirat?
Playan: Men han som du tycker är snygg.Brad Pitt.
Jag: Menar du Johnny Depp?
Playan: Någon kille som är lite bögig som du tycker är snygg.

Playan hade även en genomgång  av konsumentköpslagen med mig - hur den funkar rent praktiskt och så.

Playan pratar om en bok han lånatn av mig

Jag: Men den har jag ju köpt
Playan: Ja. Det är därför den är din.



Och till slut... Det bästa med hela inlägget - ett till Gilmore Girls citat:


Rory: You're happy
Lorelai: Yeah
Rory: Did you do something slutty?
Lorelai: I'm not that happy

Igår efter att jag öppnat mitt hjärta och avslöjat min mörkaste hemlighet  kom jag på en alldeles briljant idé. Nu när hemligheten är out in the open så att säga, så behöver jag inte längre låtsas som om jag inte tittar på Gilmore Girls - tvärtom nu kan jag dela med mig av allt detjagburit inom mig så länge!
Därför tänkte jag starta en liten tradition: att avsluta varje inlägg med ett citat från Gilmore Girls (för att förhoppningsvis sprida förälskelsen till fler, eller bara för att då kommer iallafall jag att fnissa hysteriskt för mig själv när jag läser...).

Så. Nu har jag suttit halva förmiddagen och försökt komma på något att skriva, bara för att få lägga in ett  citat. Men, alldeles precis nyss kom jag på något revolutionerande - det här är ju min blogg. Jag kan skriva precis vad jag vill. Jag behöver inte ens ha en anledning att skriva. Jag kan skriva ett inlägg med bara Gilmore Girls -citat om jag vill - för det här är min blogg, och jag är bloggdiktatorn!

Så, varsågoda, here it comes: (jag bjuder på ett par stycken, så att jag slipper fejka att massa spännande saker händer i mitt liv bara för att få en ursäkt att skriva ett inlägg och sluta med ett citat)



Rory: If the house was burning down, what would you save first, the cake or me?
Lorelai (som f.ö är Rorys mamma): Not fair! The cake doesn't have legs!


Rory: Guys, just get in the car!
Colin: I've forgotten how to get into a car.
Finn: Me too. Rory, do you have the owner's manual with you love?


Lorelai: You lost me at carrots, which was the first draft of 'you had me at hello'

Jag vet att det här är en grej man inte borde säga högt. För att inte bli sanslöst retad i resten av sitt liv borde man hålla sådana saker för sig själv. Det är förmodligen inget att vara stolt över, men jag har ju inga hemligheter för er. Jag är som en öppen bok. Därför känner jag nu att det är dags för mig att avslöja en av mina djupaste, mörka hemligheter.

Jag älskar Gilmore Girls. Jag tycker att det en underbar, briljant serie.

Så, det känns skönt att det är ute nu. Inget mer smygtittande med lågt ljud och örat nära högtalaren. Inga fler Gilmore Girls referenser som jag måste viska tyst för mig själv för att ingen annan ska höra.

Citatet i rubriken kommer från mina favoritkaraktärer - Colin och Finn, eller citatet kommer från Finn, men de är liksom ett team. De är hysteriskt roliga och bara för att ni ska få en anings förståelse för min fascination för den här serien tänker jag länka några youtubeklipp. Det är korta klipp, och jag lovar att det är värt att titta på dem!

God has spoken to me...rather rudely

Very tall man that one

Give them back their balls!

We just wanna give love

Ja, antar att det får räcka så, för har en stark aning om att det nog bara är jag som tycker det är kul ändå....

Som ni kanske redan vet så är jag The Queen of Irrationella Fobier. Här och här kan ni läsa om två av mina irrationella fobier.

Nu har jag ett ytterligare ett tillägg till listan - och jag kan bara säga att jag har en stark övertygelse om att det är min alldeles för livliga fantasi som är ursprunget till dessa irrationella fobier.

Så, vad är tillägget undrar ni förstås nu.
Innan jag berättar det så krävs en liten bakgrund till hur just den här fobin uppkom. Häromdagen började jag läsa Aldrig Fucka Upp - uppföljaren till Snabba Cash och i den boken köper en snubbe nån slags kikare som gör att han från utsidan kan titta in genom kikhålet i ytterdörren.

Jag antar att ni nu kan räkna ut vad min senaste irrationella fobi går ut på - att någon ska titta in genom mitt kikhål med en liknande apparat. Igår när jag skulle sova låg jag hur länge som helst och stirrade på kikhålet i ytterdörren (vilket så klart syns från sängen, vilket innebär att om någon skulle vilja kika in så skulle de se mig där jag ligger och sover. Konstigt nog är det mest nattetid jag är orolig för att detta ska hända...)

Hur som helst. Efter en liten stund gick jag upp och satte en bit eltejp över kikhålet - det kändes mycket lugnande och snart sov jag som ett litet barn. Detta är dock ingen optimal lösning, eftersom den innebär att jag inte kan kika ut genom kikhålet och därmed undvika försäljare av alla de slag (eftersom jag blint går på allt de säger och köper allt de har att sälja).

Ha! Nu har jag bestämt mig! Nu vet jag precis hur jag ska lägga upp bakgrunden! Nu flödar orden ur fingertopparna! Tjoho!

Jag är medveten om att jag kommer revidera denna perfekta bakgrund ett antal gånger innan det är dags för inlämning, men just nu kan jag knappt ens förstå hur briljant och fantastisk jag är! (Därav alla utropstecken - för att understryka denna briljanta fantastiskhet!)


P.s För er som oroade er nåt enormt kan jag upplysa om att min tunga nu hämtat sig från tomatchocken och återgått till att kännas helt normal.

Ni som känner mig, eller för all del, alla som någonsin vart hemma hos mig, kommer kanske inte tro på mig när jag nu ska bekänna en av mina största svagheter. Men läs till punkt innan ni bryter ihop i små skrattande högar på golvet så kommer ni förstå hur jag menar.

En av mina största svagheter,eller svagheter är nog fel ord... En av mina största brister, fel, problem, whatever och skitsamma vad jag kallar det för, ni fattar vad jag menar, är att jag är perfektionist.

(Jag väntar tills ni skrattat färdigt innan jag fortsätter)

Så. Jag är alltså inte perfektionist på ett "jag bara måste ha jättestädat och fint runt omkring mig"- sätt (om det nu var någon som inte automatiskt drog den slutsatsen), utan jag är perfektionist när jag skriver. Jag kan inte, inte ens i utkastprocessen av en uppsats, lämna ett stycke som känns sådär. Vartenda ord, varenda punkt, kommatecken, mening och bokstav måste kännas rätt, måste passa in - annars kan jag inte gå vidare och fortsätta skriva.

Uppsatsen jag håller på med nu är bara ett exempel i mängden. Jag är just nu inne på min sjätte revidering av inledningen till bakgrunden - det innebär alltså första stycket under rubriken bakgrund.
Känns just nu som om jag kommer spendera resten av mitt liv med att fila på bakgrunden till den här uppsatsen - det finns så många bra sätt att börja på och min abnorma beslutsångest i kombination med den här perfektionismen gör det nästintill omöjligt att komma vidare.

/Tjejen som spenderade i runda slängar 15 minuter på att hitta den perfekta synonymen för kunskapsförmedling, hittade en, ångrade sig 5 minuter senare och omformulerade hela meningen istället.





P.s Om ni inte redan tycker lite synd om mig nu när jag blottat mina svagheter och brister så kan jag upplysa er om att jag också har ett sår på tungan, orsakat av massivt tomatätande... (som gör vääääldigt ont - damn Willys och deras superbilliga körsbärstomater!!!!)

...när jag borde plugga egentligen.


Sitter och skriver på min uppsats och var inne en sväng på Nationalencyklopedins hemsida och hittade två roliga tester jag tänkte att jag skulle dela med mig av (allt för att skjuta upp pluggandet bara ett litet, litet tag till...)

Det första testet hette "Vilken fiktiv figur är du?"

Tycker nog att det inte är helt fy skam att bli jämförd med en riddare... (Dock vet jag inte riktigt hur tillförlitligt testet är, för när jag gjorde om det fick jag istället Babar)

Det andra testet hette "Vilken historisk person är du?"


En riddare och en krigsherre, jo ja tackar jag. Tror att jag ska lägga ned det här pluggandet nu, och istället ägna mig åt något mer inkomstbringande...typ ta över världen eller nåt...

Läste klart Snabba Cash idag och funderar nu på om jag borde kolla på filmen. På nåt sätt tycker jag att det är rätt så intressant att se hur en bok blir film. Hur de lyckas överföra en berättelse från ett medie till ett annat. Oftast lyckas de tyvärr inte så där bra som man hoppats på.

Arn till exempel blev jag grymt besviken på. Missförstå mig rätt, det är en jättebra film - om man inte tänker på att det är meningen att den ska bygga på boken. Filmen är en kärlekshistoria - punkt, slut medan böckerna är så mycket mer. I böckerna är kärlekshistorian snarare något som finns i periferin, eller kanske inte riktigt, men det fokuseras inte på den på samma sätt som i filmen.

Men, jag tänker inte rada upp alla filmatiseringar jag blivit besviken på, utan tänkte istället tipsa om en filmatisering som är så ruskigt bra gjort att det  nästan är obehagligt. (Till och med karaktärernas utseende stämmer nästintill på pricken med hur jag hade tänkt mig dem)

Filmatiseringen gick på Tv i början av året och förutom det incestuösa förhållandet mellan William och hans mamma så följer filmen boken nåt otroligt. Bästa bok-som-blir-film jag sett skulle jag vilja påstå! Dessutom är boken en av de bästa jag läst och jag rekommenderar varmt både den och uppföljaren.

Känner mig rätt så nördig och töntig för tillfället, då jag precis skickat in en förfrågan till min seminarieledare om jag möjligtvis skulle kunna få byta fokus på uppsatsen. Som ni förstår är inte detta anledningen till att jag känner mig rätt så nördig och töntig.

Anledningen till att jag känner mig rätt så nördig och töntig är att jag nästan hoppar upp och ned i soffan av upphetsning inför hur fantastiskt underbart kul (obs! ingen ironi) jag skulle tycka att det vore att få skriva uppsatsen med detta nya fokus.

Nu måste jag göra något drastiskt som får mig att känna mig lite cool igen...typ köra alldeles för fort, röka en cigg eller boka en tvättid och sen inte rengöra luddfiltret i torktumlaren när jag är klar

Något som jag funderar över ibland när jag inte har något bättre för mig är vilken hårfärg jag egentligen har. Naturligt alltså, för till och med jag kan ju klart och tydligt se att jag har någon slags brun nyans i håret nu.

Första gången jag färgade håret var i högstadiet nån gång, och då färgade jag det ljusare. Med några färre mindre lyckade undantag (rött är verkligen inte min färg, i synnerhet inte morotsrött!) så var jag sedan ljust blond tills för några år sedan.
Nu är jag alltså i ständigt skiftande nyanser mörkhårig.

Så långt allt väl. Vad som då leder till min ovanstånde fundering är följande: När jag var blond hade jag mörk utväxt som i konstrast med mitt ljusa hår såg ut ungefär som den färg jag nu har i resten av håret. Men - det är här allt snurrar till sig. Nu, när jag är mörkhårig så har jag ljus utväxt, vilket leder till att jag med uppsatt hår ser rätt så tunnhårig ut. Den ljusa utväxten i kontrast till det mörka håret ser ut ungefär som den färg jag hade i resten av håret för några år sedan. Men då hade jag ju som sagt mörk utväxt...

Det är sådana här funderingar som leder till att man så småningom blir galen, så det bästa vore nog att utan vidare funderingar knata ned till affären och köpa en toning för att dölja min begynnande tunnhårighet.

Tänk ändå vad mycket lättare livet hade vart om jag hade fullföljt min perukplan...

Idag har jag spenderat förmiddagen på en filt vid Boysen Beach i hopp om att få lite färg på min annars likbleka kropp (ansiktet är i och för sig inte likblekt, eftersom det är fullt av fräknar och jag har ihärdigt bearbetat Karin att hålla med om min övertygelse om att fräknarna på min överläpp gör att jag ser ut som att jag har mustach - hon höll (som tur var) inte med. Men jag är ändå inte helt övertygad...).

Vart var jag nu? Jo, det här med solbränna och färg. Jag har inte, som de flesta normala människor, fått en jämn och fin solbränna. Min solbränna är istället fruktansvärt ojämn. Och nu menar jag inte så vanliga saker som att jag är mer solbränd på ryggen eller på den högra sidan av kroppen - vilket lätt kan förklaras av att man suttit med den sidan av kroppen vänd mot solen.

Nej - jag är fläckvis solbränd. Fläckvis. Till exempel så skiftar mina armar för tillfället i färgerna likblek, knallröd och en lätt touch av brunt. Hur går det till undrar jag? Hur lyckas man skaffa sig en fläckig solbränna?

För lite drygt en halvtimma sedan ringde Karin och väckte mig. Det är ju ingen katastrof, jag menar det är ju helg och allt och att bli väckt 11:48 på en helg är ju helt okej. Om det inte vore för den lilla detaljen att min tvättid börjar 11:00. Fan också.

Försovning är en talang som jag verkligen arbetat med och utvecklat under min livstid. Det har till och med gått så långt att mina kurskompisar brukar ringa eller sms:a en liten stund innan seminariet börjar för att kolla så jag är vaken (detta efter att jag försovit mig två gånger inom loppet av väldigt kort tid) (eller var det tre?).
Men, senast igår påpekade en kurskompis att det var länge sen jag försov mig nu. Varpå jag svarar (inte utan lite stolthet i rösten): "Ja, det beror nog på att jag vant mig vid att gå upp tidigt nu när vi har VFU."

Mm... vant mig vid att gå upp tidigt rimmar ganska illa med att försova sig till en tvättid som börjar 11, tycker ni inte?


(För er som inte förstod rubriken så bifogar jag en länk här)