Annsann

Är hemma i Nyköping och hälsar på en liten sväng och helt ärligt talat känner jag mig lite som Skogsmulle. Den senaste veckan har jag vart ute i skogen och traskat runt inte mindre än två (2) gånger!
Hmm...nu när jag skrev ned det så här så lät det inte alls lika mycket som det kändes som. Men vi pratar alltså inte om Ekensbergs-spåret eller Elljusspåret, utan vi pratar om SKOGEN.
I torsdags lurade jag med mig Marina ut på en svampletartur. Helt oförskräckta begav vi oss rakt in i den djupaste snårskogen (eller, ja...vi såg ju vägen nästan hela tiden...). Denna skogstur resulterade i:
1. En Ica-kasse full med svamp
2. En mental-note på vart det bästa likdumpar-stället i Nyköping finns (ruskigt läskigt ställe by the way...)
3. En ooootroooligt mysig picknick på likdumpar-stället
4. Upptäckten av att stora högar med vägsalt låter "frätande" när man häller ut kaffe på dem
5. Ytterligare ett tillägg på "Annas irrationella fobier"-listan (Denna gång: rädslan för att hitta lik i skogen)

Sen på lördagsförmiddagen (tycker om att påpeka att jag faktiskt ibland är vaken på förmiddagarna), gav jag mig ut i skogen med pappa och lillasyster. Det är riktigt kul att leta svamp med pappa, mest för att det inte är så mycket letande - han vet vart alla svampställen finns.
Denna skogstur gav mig ytterligare ett bevis på att det är något konstigt med hörseln i vår familj, följande konversation utspelade sig i skogen:
Pappa: Mummel, mummel, mummel
Jag: Vad sa du?
Pappa: Jag bara muttrar lite för mig själv
Lillasyster (med en antydan till hysteri i rösten): Vart var det en älg?

Det påminner lite om "missförståndet" mellan mig och pappa i vintras angående exakt vart jag skulle inhandla mina julklappar:
Jag: Jag funderar på att åka till kupolen och handla julklappar imorgon
Pappa: Ska du till Polen?

Liknande missuppfattningar är vardagsmat i min familj, tror att det är därför vi är en så glad familj - man har alltid varandra att skratta åt.