Annsann

Jag är helt värdelös på att komma ihåg folks födelsedagar. Det är ett under att jag genom alla år lyckats komma ihåg min egen. Innan jag berättar om vad som utspelade sig för några timmar sedan så vill jag bara illustrera hur fantastiskt dålig jag är på det här med födelsedagar (så att ni inte dömer mig allt för hårt när jag berättar vad som hände imorse...).

För några år sedan glömde jag bort Jennys födelsedag två år i rad, jag trodde hon fyllde år dagen efter den dagen hon egentligen fyllde år (hänger ni med?) och hörde därför inte på något sätt av mig på den dagen hon egentligen fyllde år. Det var nära att jag glömde bort hennes födelsedag tre år i rad, men kom på mig själv rätt så sent på kvällen det tredje året och ringde och grattade och möttes då av: "Men va fan! Jag hade nästan hoppats att du skulle glömma igen så jag fick ringa och påminna dig!"

Varje gång Karin ska med till kåren så måste jag (eller någon annan student) boka in henne som gäst eftersom hon är en av de få som faktiskt tagit sig genom hela utbildningen och skaffat sig ett sånt där jobb. När man bokar in någon som gäst måste man skriva in deras personnummer. Man kan ju tycka att jag borde memorerat Karins personnummer, eftersom jag bokat in henne som gäst ett par gånger (och eftersom vi dessutom  är vänner kan man tycka att jag i varje fall borde prickat in månad och dag).
Om det inte vore för att jag återigen glömt bort vilket datum och vilken månad Karin är född (sommaren nån gång?) och är fruktansvärt osäker på året hon är född (87? 86?) så hade jag kunnat återge samtalet, men jag kan avslöja att mina gissningar på såväl årtal, månad och dag var brutalt fel.

För några år sedan var jag hemma hos Jenny och Linus och fikade. Linus var visserligen inte hemma, men för att historien ska berättas korrekt är det viktigt att det påpekas att de bodde tillsammans när detta inträffade. Vi sitter hemma hos Jenny och dricker kaffe och pratar.
Jenny: Vill du ha tårta?
Jag (lite förvånat): Ehh...ja, vissst varför inte.
Jenny dukar fram en jättefin tårta ur kylen
Jag: Varför har ni tårta hemma bara så där?
Jenny: Jo, det är så att Linus fyller år idag

Tycker att jag illustrerat detta ganska så tydligt. Lägg även märke till att det inte är avlägsna släktningar eller vänner jag knappt umgås med vars födelsedagar jag glömt, utan nära vänner som jag umgås regelbundet med. (Dock ett stort + för att jag och Marina skickade blombud till Carro på hennes födelsedag när vi var på Kreta!) (Fast om jag ska vara helt ärlig så var det Marina som stod för ihågkommandet av Carros födelsedag...)

Så, nu till vad som hände imorse.

Jag ringer upp Marina, en av mina absolut närmsta vänner.

Jag: Jag må HAN leva, jag må HAN leva, jag må HAN leva uti hundrade år
Marina (avbryter min skönsång): Tack Anna, men... jag fyller år imorgon...

Ni som trots evighetslånga uppehåll och överlag rätt så urusel uppdatering har hängt med ett tag känner säkert till den allergiliknande reaktion som uppstår mellan mig och allt som är tekniskt, elektroniskt eller mekaniskt. Det är alltså inte jag som får de allergiliknande reaktionerna - det är de tekniska, elektroniska och mekaniska sakerna som får allergiska reaktioner i min närhet och helt enkelt slutar fungera. Ett litet framsteg är det dock att jag under sommaren endast blev försenad till jobbet en gång på grund av bilproblem (dock blev jag stående vid sidan av motorvägen och det var inte så där superkul).
Fast å andra sidan blev jag ju stående vid sidan av vägen när jag var på väg upp till Falun efter ett besök hemma i Nyköping för någon månad sen, så man kanske inte ska ropa hej för tidigt...

Hur som helst, vad jag skulle komma till innan det jag helt plötsligt halkade in på bilspåret (lätt hänt så här när det är minusgrader ute) (jag ber om ursäkt för världens sämsta skämt...någonsin).
Jo, vad jag skulle komma till var att min mobil också är lite allergisk mot mig. Eller egentligen är det inte alls det jag hade tänkt komma till, men vi är på rätt spår med mobilsnacket i alla fall, fast nu har jag totalt glömt bort hur jag hade tänkt att komma in på det jag egentligen skulle säga så jag hoppar rakt in i vad som hände när jag igår berättade för Karin att jag upptäckt ett litet problem med min nya häftiga telefon.

Karin: Vaddå? Att den hänger sig när du ska svara?
Jag: Nej, men
Karin (avbryter): Att den inte kopplar fram samtal fast telefonen är påslagen och har mottagning?
Jag: Nej. Men jag kan inte svara i telefonen när jag har vantar på mig.

På något sätt kändes mitt nyfunna problem (som jag hittills sett som det jobbigaste problemet) som ganska futtigt i jämförelse...

Härifrån hade jag sedan tänkt glida vidare till en hel massa utläggningar som mycket smidigt och faktiskt helt logiskt sammanhängande skulle leda till historien om hur min lillasyster tappade bort sin hamster. Men jag vet att ingen orkar läsa långa inlägg, så det får bli en liten följetong av det här tror jag.



To be continued....

...när jag säger att jag sitter hemma och pluggar.



"Känns det inte lite jobbigt att två småbarnsföräldrar är bättre på tv-spel än vad du är?"



Ovanstående kommentar är den egentliga anledningen till att jag totalt isolerat mig de senaste 36 timmarna (Jag har isolerat mig från såväl umgänge som examensarbete). Jag, Jenny och Linus spelar nämligen samma spel...fast de spelar hemma i Nyköping och jag i Falun. Nu förhöll det sig så att Jenny och Linus låg (notera L Å G - jag har nämligen kommit ikapp!) lite före mig, och så kan vi ju inte ha det!

Nu är ordningen lyckligtvis återställd och jag är minst lika bra på tv-spel som två småbarnsföräldrar! (Det måste ju egentligen betyda att jag är bättre, eftersom jag är en och de är två, eller?)

Som ni kanske redan vet så har jag sämst lokalsinne. Verkligen Sämst. Men en sak förbryllar mig, och det kan inte bara vara mitt lokalsinne som ställer till det.

Igår hade jag möte min handledare för examensarbetet, på hans arbetsrum i den nybyggda delen av kanslihuset uppe vid Högskolan. Varje gång jag har vart där utspelar sig följande scenario:
Jag går in genom vad jag antar är någon slags huvudentré, går genom en lång vindlande korridor, jag går uppför en trappa, in i ytterligare en lång vindlande korridor - en korridor som förefaller vara utan slut och jag går och går och går, tills jag till slut kommer ut genom en dörr mittemot den dörr som ledde in i den korridor jag nyss letat mig ut från.
Jag suckar lite åt mitt eget dåliga lokalsinne, letar rätt på ett fikarum och frågar efter min handledares arbetsrum (vilket erbjuder vissa svårigheter då han har ett finskt efternamn som jag inte är riktigt säker på hur man ska uttala). Någon pekar sedan åt vilket håll jag ska och går genom ytterligare en lång, lång vindlande korridor och hittar till slut arbetsrummet.
När jag sedan ska därifrån, det är då det märkliga inträffar. Jag går tillbaka genom den långa, långa vindlande korridoren. Men den här gången leder den långa, långa vindlande korridoren till en trappa. En helt annan trappa än den jag gick i för att komma upp första gången.  Jag går ned för trappan och hamnar i ytterligare en lång, lång vindlande korridor och jag går och går och går och hittar till slut en dörr som leder ut igen. Dock är det självklart inte samma dörr som jag gick in igenom.

Hur har de byggt det där kanslihuset egentligen? Känns lite som att vara mitt i en mardröm där man bara springer och springer och aldrig kommer ut.

Värt att nämna är att ovanstående scenario har inträffat inte en, utan två gånger. Nästa vecka när jag ska dit funderar jag på att knyta ett litet snöre i dörren jag går in genom, alternativt lämna ett litet spår av brödsmulor efter mig.

För bara en liten stund sedan slog det mig att imorgon är det bara en månad kvar till jul. Först tyckte jag att det var en rätt så mysig tanke (bortsett från att jag saknar snön nåt enormt!!) och förmodligen myslog jag lite så där som gamla tanter i filmer brukar göra när något är så där riktigt mysigt.
Sedan kom den. Helt utan förvarning slog den ned som en bomb. Julklappsångesten.

Egentligen tycker jag om nästan alla aspekter av julklappandet. Jag tycker om att planera vad jag ska köpa och till vem, jag tycker om att slå in julklapparna så där klurigt så det inte syns eller känns vad det är (och sedan tvinga alla att klämma, skaka och känna och gissa vad det är (och självklart fnittra hysteriskt när de absolut inte kan gissa vad det är eftersom julklappen är så klurigt inslagen)).
Men jag hatar, verkligen HATAR att springa runt på stan med en miljard andra stressade människor och införskaffa julklapparna. Jag får panik, blir irriterad och vill bara skrika och gråta på samma gång!

Kan ni gissa vilken dag jag oftast gör de flesta av mina julklappsinköp? Dagen innan julafton. Då är det som värst.  Varför? Jag vet inte, jag antar att jag in i det sista hoppas att julklapparna ska inhandla sig själva och sedan bara matrealisera sig i min lägenhet så jag kan ta itu med att slå in dem. Hittills har det inte funkat så bra måste jag erkänna...

Idag ska jag ägna mig åt en aktivitet som frambringar mycket blandade känslor. En aktivitet som jag både hatar och älskar på samma gång. Jag ska slänga saker.

Jag ska alltså inte gå ned till soprummet och slänga sopor, utan jag och Karin ska till tippen. Jag ska göra mig av med massa saker som bara står och samlar damm. Mitt problem, och anledningen till att denna aktivitet framkallar så mycket blandade känslor, är att jag lider av någon slags separationsångest. Jag hatar att slänga saker.

"Den här gamla tröjan, i den här gräsliga färgen, som jag köpte sommaren 1998 och sedan aldrig använde för att den var så fruktansvärt ful - men som ändå lyckats få ett stort hål på ena armbågen... Nej, den kan jag väl ändå inte slänga? Den kanske kan vara bra att ha, någon gång kanske jag drabbas av färgblindhet och då kanske jag vill ha precis den tröjan. Inte för att den är särskilt bekväm, men man vet aldrig"

"Tjock-tv:n från 1800-talet som står parkerad som en oformlig klump bredvid min soffa? Vaddå? Passar den inte ganska bra där? Som ett extra soffbord liksom? Vart ska jag annars lägga alla Jag-behöver-inte-den-här-just-nu-men-kanske-sen-så-jag-vill-inte-lägga-undan-den-grejer?"

"Den där Heja Sverige-tröjan som jag köpte under nåt Hockey-VM för 10 år sen men som gravt missfärgades i tvätten och istället för gul-blå nu är snarare grön-grön? Men den är ju bara sååå bra att färga håret i, och eftersom den redan är missfärgad så behöver man ju inte oroa sig för att missfärga den mer"

"Och den där trasiga resväskan längst in i min klädkammare skulle man, om man vore i behov av fler byrålådor, faktiskt kunna använda att förvara kläder i!"

"Ni kan väl alla hålla med om att det inte på långa vägar vore samma sak att kliva ut på min balkong om inte den där ytterligt fula, trasiga gamla dörrmattan låg och drällde i ett hörn? Den kan man ju inte göra sig av med!"

"Eller den där trasiga ölpirran som Simon så snällt lämnade kvar här efter Playans  25-års fest? Jo - den kan jag faktiskt mycket väl tänka mig att göra mig av med!"

För drygt ett år sedan skrev jag ett inlägg om hur mina vänner anpassat sig till mina dåliga sidor. När jag var hemma i Nyköping för någon vecka sedan och planerade in en tv-spelssöndag med familjen Löfgren resonerade Linus kring min oförmåga att hålla tider.

Linus: Men ska vi bestämma en tid då? Så kan jag och Jenny sitta här och skratta när du dyker upp två timmar för sent?

Uppmärksamma läsare kanske la märke till att jag refererade till familjen som familjen Löfgren och inte familjen Karlsson/Löfgren som jag annars brukar. För ungefär en vecka sedan trillade nämligen ett mms in, med en bild på Jenny, Linus och barnen med texten "Nu är vi gifta!" under. Bara så där!
Jag funderar på att komponera ett litet tal som jag kan hålla nästa gång vi har tv-spelssöndag och jag kommer springandes från parkeringen med andan i halsen två timmar försenad.

För övrigt så dök jag upp exakt på minuten två timmar försenad - och då var de inte hemma, eftersom ingen räknat med att jag skulle komma "i tid".

Om lite drygt två månader har jag pluggat färdigt. Det känns helt sjukt. Sedan våren 2006 har jag levt studentlivet och nu ska jag helt plötsligt ut i det där riktiga livet. Tyvärr innebär det nog också att den här bloggen har en begränsad livstid - skulle kännas så där lagom kul om någon av mina framtida elever skulle råka surfa in här och läsa. Men fram tills dess kan vi ju göra det bästa av situationen och låta bloggen få ett värdigt slut (jag ska alltså försöka skriva lite oftare om ni inte förstod det).

Men nu var det inte bloggens nära förestående död jag ville skriva om, utan att studentlivet börjar närma sig sitt slut. I snart 6 år (om man räknar in det där lilla studieuppehållet jag råkade ta nånstans mitt i) har jag levt studentlivet. På ett helt annat ställe skrev jag för ett tag sen om hur det hela började - om min allra första dag i Falun. Jag tänkte att jag skulle klistra in den texten här, så att ni alla kan läsa historien om hur det hela började.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

När jag klev av tåget i Falun så var det första gången jag någonsin satte min fot i staden. Den enda jag kände i hela staden var en ytligt bekant som jag inte bara skulle bo i samma korridor som, han hade även fixat att jag skulle bli hämtad vid tåget av någon annan från samma korridor. Full av förhoppningar stod jag där utanför tågstationen och väntade… och väntade… och väntade lite till, bara för att upptäcka att killen som skulle hämta upp mig hade glömt bort mig. Bra start på mitt liv i Falun tänkte jag, jag har knappt hunnit av tåget och jag är redan bortglömd.
Så, eftersom alla andra som kom med tåget inte hade blivit bortglömda så var det inte svårt att gissa att den där risiga gröna bilen som kom puttrandes var min skjuts. En liten väderleksrapport krävs nästan innan jag kan fortsätta berättelsen om min första dag i Falun. Det var alltså mitten av januari, 157 grader kallt och 14 meter snö. Så, nu kan vi fortsätta. Ur bilen hoppar två killar i shorts och t-shirt. Jag tänker att det här kan inte vara min skjuts, det här måste vara förrymda patienter från Säter.  Jag tittar diskret åt ett annat håll och hoppas att det här inte är mina nya grannar när den ena killen kommer skuttandes fram, hoppar upp och ner och presenterar sig som Kalle. (Då antog jag att han hoppade upp och ned för att han frös, nu har jag lärt känna Kalle och vet att det bara är så han gör när han pratar). Den andra killen presenterade sig som Playboy. ”Ursäkta, vad sa du?” tänkte jag, men eftersom de såg ut som två förrymda patienter från Säter vågade jag inte ifrågasätta det utan nickade bara och presenterade mig.

Den ena av killarna plockar fram en tändare och medan jag står där och funderar över om jag verkligen ska våga hoppa in i bilen så börjar de gemensamt försöka elda upp bilen. (Egentligen försökte de bara öppna bagageluckan som frusit, men det är på något sätt inte lika roligt). Till slut beger vi oss mot mitt nya hem och på vägen dit matas jag med information av killen som kallar sig Kalle och verkar ha allvarliga problem med att vara tyst. Bland annat får jag veta att han, och jag citerar, ”inte bor i korridoren, men är där jämt och snor mat och andra saker”, och att han, jag citerar igen: ”har legat med en tjej som kallas Linda Landscape”. Jag var chockad och tyst och när jag kom hem låste jag in mig på mitt rum resten av kvällen.

Några dagar senare bjuder de in mig till grillfest. Det är här någonstans jag börjar greppa att killarna inte fattat att det är vinter ute.

Varför de var klädda i shorts och t-shirt på vintern? Let’s keep that a secret, för sanningen är inte hälften så rolig som det ni säkert fantiserar ihop.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Subtila hintar trillar då och då in och påminner mig om att jag kanske borde uppdatera. Det ska bli skärpning på det nu!

Mest subtil av alla är nog ändå Stocken, tog mig en stund att lista ut att han nog ville att jag skulle blogga...



Ni får leva med att jag är tekniskt handikappad och att ni av den anledningen förmodligen inte ser den fina bilden jag lagt in...

Förra veckan hade jag en skriftlig examinationsuppgift som jag sköt upp och sköt upp och sköt upp tills det slutade med att jag satt vaken i stort sett hela natten och skrev.

Man tycker att jag borde ha lärt mig av det misstaget och därför, iallafall inom en överskådlig framtid, haft lite framförhållning med mina uppgifter för att undvika misstaget ovan. Men icke!
Imorgon har jag en muntlig examinationsuppgift som jag strategiskt skjutit upp att ta tag i hela helgen. Så jag antar att det bara är att koka sig en stor kanna kaffe och sätta igång... Eller snart iallafall... Jag ska bara...

För övrigt så är jag en hejare på att knyta slipsknutar...

Karin påstår att hon verkligen inte kan förstå varför alla säger att de inte skulle bli förvånade om de i framtiden får höra att Karin tagit karriärhoppet från sjuksköterska till seriemördare. Jag vill bara påpeka att jag tycker det talar sitt tydliga språk att Karin under en spelkväll in the middle of nowhere (a.k.a Svärdsjö) inledde två olika konversationer med orden:

Vet ni vad det bästa sättet att döda någon utan att bli upptäckt är?

och

Visste ni att man kan döda någon med insulin också?

För sakens skull vill jag bara säga att samtalen som föregick dessa konversationer inte på något sätt hade med mord, död eller mediciner att göra.

Ett annat exempel som även det talar sitt tydliga språk utspelade sig när Karin och jag var och handlade häromveckan. Karin står och läser på innehållsförpackningen på en vara och mumlar tyst för sig själv:
- Kinin... Det kan man döda någon med.

(Lite  spooky att mitt tangentbord ignorerar r:et när jag försöker skriva Karin och hellre vill få det till Kain - som enligt biblen utförde det första mordet ever....)

Jag har även en liten teori om vem Karins första offer skulle kunna bli: den italienska utbytesstudenten som var mycket upprörd över att det inte fanns en bar på Boysen Beach under introduktionsveckans första kväll. Följande samtal utspelade sig:

Italiensk Utbytesstudent: What's your name?
Karin: Karin
IU: Ah, Corinna
Karin: No, Karin
IU (nickar instämmande): Yes, Corinna
Karin (övertydligt artikulerande): K A R I N
IU (nickar igen): Corinna
Karin (suckar): This is my friend Anna
IU: Ah, Anna
Jag: Yes, and this is Karin
IU: Corinna, yes we've met.

Jag har lite råkat glömma bort att skriva här. Eller, nej det är inte riktigt sant. Jag har tänkt på det ibland, men ju längre tiden har gått, desto mer storslagen har jag känt att återkomsten bör vara för att så att säga make up for lost time. Och vad ska jag säga...pressen på ett storslaget inlägg resulterade i - som ni kanske noterat - inget inlägg alls.

Men...nu är jag tillbaka (denna återkomst är inte på något sätt relaterad till att jag har tonvis med plugg jag borde göra eller att min lägenhet är i desperat behov av dammsugning).

Jag har helt skippat planerna på en storslagen återkomst och tänker istället smyga in ett gäng inlägg de närmsta dagarna, som får återberätta alla highlights från de fyra månader jag varit borta (eller, tills jag tröttnar på att skriva om det och lämnar det halvfärdigt som de flesta andra projekt här i bloggen).

Faktum är att jag har skrivit ned lite småsaker som jag tänkt skriva om under tiden jag inte skrivit här, så ett par inlägg borde jag lyckas slänga in innan glömmer bort helt vad jag håller på med och börjar skriva om något annat...

För att inte chocka er så tror jag att jag avslutar det här inlägget här - men håll utkik, fler inlägg kommer med största sannolikhet att dyka upp under kvällen.

Som en liten teaser inför kommande inlägg kan jag avslöja att bland annat Karins seriemördartendenser kommer att diskuteras...

Jag var och handlade  med lillasyster Malin och mamma häromveckan...

Malin (som svar på frågan om det går bra för henne på sommarjobbet): Ja, men jag har inte blivit riktigt varm om fötterna ännu
Jag och mamma: ??
Mamma: Menar du varm i kläderna?
En liten diskussion om vad Malin egentligen menade bryter ut
Malin: Åhh, det här kommer Anna skriva på sin blogg. (Paus) Nej förresten, hon kommer skriva att jag sa att hon kommer skriva det här på sin blogg. (ser aningens paranoid ut)

Under samma handlingsrunda konstaterade min syster även att köttdisken på Citygross är "typ som Clas Ohlson  för pappa".

För att göra det här inlägget om  min syster aningens längre kan jag passa på att återberätta en konversation från igår när vi åkte in till stan.
På vägen in till stan åker vi förbi en stor reklamskylt med texten: "Trött på curlingföräldrar?"

Malin: Curlingföräldrar - är det dom som skjutsar sina barn överallt?
Jag: Ja, typ. De gör allt åt sina barn eller nåt.
Malin: Meh! Hur kan man tröttna på det?

Jag känner att det är dags att skriva något, så jag inte förlorar de läsare jag faktiskt har. Problemet är bara att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva...

Jag skulle kunna berätta att jag fick VG inte bara på uppsatsen utan på hela kursen, men det skulle ju kännas lite som skryt, så jag tror att jag hoppar över det.

Jag skulle även kunna berätta om pappas senaste felhörning när jag tidigare idag sa, lite högt för mig själv, "Just ja, Carro fyller ju år idag" varpå pappa tittar upp med en frågande min och säger "Barbro?", men det känns inte riktigt som om den felhörningen håller samma klass som de andra, så jag tror att vi struntar i den också.

Jag tror att jag helt enkelt nöjer mig med att skriva att jag nu ska gå och snygga till mig lite och sedan åka in till stan, och så återkommer jag när jag har något att skriva om...

Fick en kommentar på mitt förra inlägg och även fast den som skrivit kommentaren råkat missa att fylla i den där rutan där det står "Namn" så misstänker jag starkt att den kommer från Karin.



Kanske är det så att jag gett er en felaktig bild av Karin som lugn, logisk och ointresserad i min blogg. Faktum är att det, precis som Karin själv säger är så långt ifrån sanningen som man kan komma (hon som pratar så mycket brukar mamma ibland säga när hon refererar till Karin och det är inte för inte som Karin ända sedan hon flyttade till Falun gått under smeknamnet "Bitterfittan").

Sen började jag fundera hur det kan komma sig att denna felaktiga bild av Karin har uppstått och plötsligt slog det mig, som  en blixt från klar himmel - Mycket av det som Karin säger är så politiskt inkorrekt att man inte riktigt vågar skriva ned och bevara det för eftervärlden.

Men ni kan ju ha det i baktanke nästa gång jag skriver något om Karin och ni får bilden av en lugn, logisk och ointresserad tjej - att den bilden är fruktansvärt missvisande. Karin kan mycket väl vara en av de galnaste tjejerna jag känner och om jag inte hade varit vän med henne så hade jag nog nästan varit lite rädd för henne om jag ska vara helt ärlig...