Annsann

Det finns ju inga som helst godtagbara motargument, Vänner är den helt klart bästa komediserien som finns! Det enda som är dåligt är att det inte kommer några fler avsnitt. Marina har ju visserligen inhandlat alla säsongerna på DVD - på danska.

Vi låg utslängda på Marinas soffa och Tjoflong för några helger sedan, lite sådär lagom bakis som man brukar vara på en söndag, och kollade på Vänner. "Åhh...jag vill också ha sådär roliga vänner." Marina, som då räknas som en av mina vänner tittade konstigt på mig. "Jag menar, dom verkar ju ha så kul hela tiden, och dom gör och säger så tokiga saker."
Då sa Marina nåt väldigt klokt, som jag nu i efterhand, efter att ha funderat lite, inser att det stämmer. Hon sa "Men vi är ju nästan som dom!"

Och det är faktiskt inte så långt från sanningen. Nu menar inte jag att vi är exakt och precis som dom snygga, framgångsrika New York-borna i Vänner. Men vi har ganska roligt, och vi lyckas hyfsat ofta med klantiga, pinsamma eller bara konstiga saker.

Vet inte riktigt vad jag ska ta för exempel, det är ju alltid så när man sitter och tänker, då är det helt tomt i skallen, nästan så det ekar...

.......

Efter att ha tagit mig ett litet cigarett-break har jag kommit fram till några saker jag kan dela med mig av. Tror att jag ska rangordna dom, efter mitt personliga omdöma och tycke. (Skriver dom i baklängesordning, med den sista först...så det blir lite spännande....)
 

7. Marinas springtaxi funderingar är ju något som man bara måste älska. Vi sitter i Carros kök i gamla lägenheten och dricker alldeles för mycket kaffe och röker mer än vad som är nyttigt. Marina funderar lite och säger: "Sist när vi åkte taxi ner till hamnen så sa vi ju att vi skulle ta springtaxi." (Tilläggas bör att konversationen ägde rum i taxin, med taxichauffören.) "Men...när vi kom fram var det ju bara jag som sprang."

6. Carros samtal med polisen...klockrent. Vi satt hemma hos Carro, som då bodde på första våningen, och på trottoaren utanför är det massor med parkeringsrutor. Som sagt, vi satt och förfestade lite, jag gör ett toabesök och när jag kommer tillbaka hänger Carro ut genom fönstret och pratar med någon. Jag närmar mig och ser att det är en polis, med uniform och allt. "Men du, får man stå där?" Carro pekar på platsen hon alltid står på, cirka en meter från korsningen. "Nej" Svarar polisen och förklarar att det är för nära korsningen. "Jaha, men jag står alltid där." Polisen, ler lite ansträngt och vänder sig mot en kille som står bredvid honom. Carro rynkar pannan lite och fortsätter: "...och så lägger jag aldrig pengar i automaten heller." Polisen säger något i stil med att det måsteman göra. "Carro lyssnar ungefär bara med ett halvt öra, och fortsätter. "Men...varför står ni här?"
Killen som hela tiden stått bredvid polisen, ser lite besvärad ut och svarar: "Jag har kört på en kille...."

5. Carros råkade-spy-i-handväskan incidient är ju också riktigt bra. Carro kom hem en kväll efter krogen och mådde lite illa. När hon mår dåligt brukar hon lägga en hink eller påse bredvid sängen (minns inte vilket, var ett tag sen hon berättade) som hon kan spy i om hon vaknar och måste kräkas. Men av någon anledning (förmodligen alldeles för mycket öl) glömde hon det innan hon gick och la sig. Så...Carro vaknar på morgonen, lite småbakis och ska plocka upp mobilen ur handväskan för att kolla hur mycket fyllesms som gått iväg kvällen innan. När hon sticker ned handen i handväskan känner hon att det är alldeles kletigt...
Jo...Carro har vaknat på natten, trott att handväskan har varit en hink/plastpåse och "done her business" så att säga...

4. Marinas teori om hur förkylningar kommer och går har ju blivit något av en klassiker som alltid dras upp så här i förkylningstider. Vi befann oss uppe i Sälen och Marina var förkyld, riktigt förkyld, nåt som hade satt sig på stämbanden så hon knappt kunde prata. Marina suckar då och utbrister: "Åh, jag önskar att Johan vore här." (Johan = Marinas dåvarande pojkvän) Carro och jag tittar på henne..."Ehh...jaha." Marina fortsätter: "Jo, för när jag hånglar med Johan så hoppar bacillerna över, och så blir jag frisk)
(För att inte förlora min vänskap med Marina bör tilläggas att hon i efterhand påstår att hon skämtade, men vi har officiellt vägrat att erkänna det.)

3. Efter att BR-leksaker hade brunnit, så kunde man köpa underkläder till halva priset på Twilfit, som ligger precis bredvid. Jenny hade vart där dagen innan och köpt ett par trosor, som jag hade inspekterad (dom var förstås helt oanvända) på morgonen och konstaterat att det inte alls luktade rök om dom.
Så på väg ner på stan går vi och småpratar lite, och Marina funderar lite högt om hurvida hon ska köpa underkläder på Twilfit eller inte. Jenny utbrister då, tillräckligt högt för att folk på gatan ska vända sig om och titta konstigt på oss. "Men Anna luktade på mina trosor imorse och det var inget fel på dom!"

2. Carros soldusch förtjänar nog egentligen en första plats, men fick lite beslutsångest, så den hamnade här. Carro hade för första gången varit på soldusch och ringde mig på väg hem för att berätta hur det hade gått. Ungefär så här lät det för folket på Storgatan i Nyköping den där våren för några år sen. "Jo, alltså det gick bra. Jag kom in där, och så tog jag av mig alla kläder och så sa jag: Det är bara att spruta."

1. Marinas utläggningar om kuk-storlekar för någon månad sen är ju alldeles, alldeles underbar. Ungefär så här lät det efter ett par öl:
"Jag hade aldrig kunnat tro att *** hade så liten kuk. Jag menar, han såg ju inte ut att ha det, han verkade ju inte ha det. Han var ju snygg, han kunde ju sjunga, och han hade ju VÄNNER." (Sagt med speciellt eftertryck på sista ordet.) KLOCKRENT!

Orkade inte skriva fler än åtta, vilket förmodligen räcker gott och väl om nån nu ens orkat läsa alla. Kastade nämligen en blick på klockan och insåg att eftersom jag ska upp tidigt är det nog dags att kasta sig i säng. Har gått upp tidigt varenda dag sen i lördags (absolut inte frivilligt), och får inte sovmorgon förrän på tisdag.
Varenda kväll tänker jag att idag, idag ska jag gå och lägga mig tidigt. Runt åtta nån gång börjar jag titta på klockan och gäspa lite, men tänker att nej, det är alldeles för tidigt. Sen runt halv-nio rycket säger det bara PANG och helt plötsligt är klockan runt tolv nånstans och Anna får återigen alldeles för lite sömn.
Som nu, här sitter jag och bara vräker ur mig helt onödiga ord, det hade räckt med ett tack, adjö och godnatt. Men nejdå, jag sitter och bara spottar ur mig onödiga ord medan klockan tickar på. Det måste vara nåt fel på mig, en allergi mot att gå och lägga mig i hyfsad tid.

Nej Anna! Gå och lägg dig NU!





"You asked me if I hated you know,
it's not you, it's just all of the times I missed out
on sleeping with your roommate everytime you passed out."

Det är nåt som inte stämmer. Jag och bilar. Det funkar bara inte. Det är alltid nåt som pajar. Saker som pappa och andra människor som kan något om bilar förklarar med orden "det skulle kunna hända vem som helst". Saken är bara den att det händer inte vem som helst. Det händer alltid mig. Eller vad säger ni om kabelbrand i motorn, en kylarslang som lossnar, växlar som hakar upp sig, motorn kokar, växellådan rasar, en rem till grejjen som gör så att batteriet laddar upp sig som lossnar,  och så vidare och så vidare....

Inte nog med det, jag har även lyckats med konststycket att inte bara starta bilen med handbromsen i, utan köra två och en halv mil också, utan att märka det. Därutöver har jag lyckats med att trassla in ett par hörlurar i ratten (fick till slut klippa bort dom), skrapa hela sidan på bilen mot ett räcke och sist, men absolut inte minst, backa in i samma bil två gånger inom loppet av två minuter...

Tilläggas bör att jag tog körkort sommaren 2004. Man kan ju inte säga annat än att jag har hunnit med en hel del på kort tid.

Jag tror helt klart att det är en allergi av någotslag. Bilar är allergiska mot mig. Dom tål mig inte.

Ovanpå allt detta har jag fått ett antal parkeringsböter och haft ett par spännande möten med farbror polisen...

Det absolut värsta och pinsammaste mötet med farbror polisen var nog förra sommaren, jag åkte med den vita lilla golfen, från Nyköping upp till Falun. Till saken hör att jag under ett vilt Valborgsfirande i Örebro samma år lyckades tappa (supa) bort min plånbok med tillhörande körkort.

Hur som helst, jag har tagit mig problemfritt nästan hela vägen hem och när jag kör i backen upp mot Kvarnberget kommer jag på att jag har lysena på, vilket i och för sig var bra eftersom det var natt och mörkt, men har bara runt 100 meter kvar tills jag är hemma, så tänker så att det är lika bra att släcka lysena på en gång, annars har jag en viss förmåga att glömma dom. Så, jag släcker lysena.

Eftersom det är datumparkering, så måste jag vända bilen, kastar en blick i backspegeln och ser då att polisen kör bakom mig, varpå jag beslutar mig för att köra in på parkeringen och vända, istället för att som vanligt göra en liten U-sväng i korsningen. Polisen kör efter in på parkeringen och stannar mig där. En polis kliver fram och hälsar och frågar varför jag inte har lysena på (så klart!).  Lite så där lagom nervös som man blir när man pratar med en polis förklarar jag att jag stängde av lysena precis i backen, eftersom jag snart var framme, och jag brukar glömma dom ibland. Jag skrattar lite nervöst...Polisen skrattar också och säger att dom såg det och undrade vad jag höll på med. Sen kommer frågan jag absolut inte vill ha...Kan jag få se ditt körkort? -Ehh...nej...jag har inget.... Polisen tittar mycket förvånat och konstigt på mig. -Eller alltså...ehh...jag har tappat bort det....min plånbok alltså...plånboken med körkortet i... Nu är det kört tänker jag, nu kommer dom bura in mig och kasta bort nyckeln. (För visst är det väl det som händer om man kör runt utan körkort?). Sen kommer jag på, hon på polisstationen, som jag ringde till när jag anmälde plånboken som försvunnen sa att man inte behövde böta, bara man hade en kod, och jag vet att jag skrev upp koden! Jag förklarar detta för polisen, och börjar leta i handskfacket efter lappen som jag vet ligger hemma på mitt skrivbord. Polisen ler lite och säger att det är ingen fara, bara jag har någon annan legitimation med mig. Jag suckar av lättnad. De fortsätter med lite rutinfrågor, sen får jag köra vidare och parkera.
Och självklart, det enda som finns är en fickparkering...nu är det ju så att jag är ju ingen höjdare på att fickparkera...Så efter bara ett litet tag ger jag upp, kliver ur bilen, tänder en cigarett och ringer till Playboy. Och precis då, när jag står där, utanför min fruktansvärt oparkerade bil, med en cigg i ena handen och telefonen i den andra och skriker lite så där lagom högt "Hej! Det är jag, du, kan du komma ner och fickparkera åt mig!". Precis då, åker poliserna förbi och in mot stan igen.
Jag kan nästan se hur dom har svårt att hålla sig för skratt...



Puss och Godnatt - Volvoratt!