Annsann

Såg när jag loggade in på blogg.se att det var 5 dagar och tre timmar sedan jag senast skrev något inlägg. Anledningen till detta sega uppdaterande är..eh..eller va fan, jag har som vanligt ingen bra anledning. Förutom kanske att jag inlett ett passionerat förhållande med min nya multistyler som tar upp all min tid.

Visste ni, apropå mitt tidigare inlägg om barns tro på tomten, att i Marinas familj går inte pappan ut och köper tidningen strax innan tomten dyker upp. Nej, i Marinas familj "går morfar och bajsar" så han missar tomten. På något sätt kan jag tycka att det är lite fiffigare, det är ju liksom ett behöv som inte går att vänta ut tills tomten redan vart och hälsat på. Måste man så måste man, och om man missar tomten så är det bara så. Himla otur, men inget att göra åt.

Fasanen lever för övrigt fortfarande. Han hänger under fågelbordet och pappa och katterna tittar hungrigt på honom, men ännu knatar han runt där som om han inte visste att döden flåsar honom i nacken.

Familjen är splittrad. Vi är uppdelade i två läger. Anledningen till detta är att en fasan har flyttat in i vedhögen. Nu är ju inte vedhögen en hög i ordets rätta bemärkelse, utan snarare fint uppstaplade högar under en presenning. Det är nog riktigt mysigt att bo där om man är en stackars frusen liten fasan. Speciellt eftersom de yttre staplarna är blöta av snö, vilket tvingat familjen att hämta ved från de inre staplarna och därmed byggt nästan som ett litet hus åt fasanen. Men, nu var det ju inte vedhögens utformning jag skulle berätta för er om. Jag skulle berätta för er om hur fasanen som bor i vedhögen splittrat familjen i två läger.
På ena sidan står mamma med filosofin: "Även djuren ska få ha julefrid". På andra sidan står pappa med filosofin: "Jag har hört att fasan smakar gott". Jag klev snabbt in i rollen som Ghandi och började medla. "Vi kanske kan nacka fasanen på juldagen" försökte jag föreslå.

Jag vet inte riktigt vart vi står nu. Jag vacklade ett kort tag nästan över på pappas sida och övervägde om det inte trots allt vore lite spännande med en fasan på julbordet. "Det är pappas pojke (lång tystnad) eller jag menar flicka" sa pappa då.

Vi får väl se hur länge den stackars fasan i vedhögen får leva. Pappa försökte för en liten stund sedan undersöka hur resten av familjen skulle ta det om fasanen råkade ut för en liten "olycka": "Om jag skulle tappa ett vedträ i huvudet på honom när jag är ute och hämtar ved, då kan du ju inte skylla på mig". Detta besvarades dock med en mycket misstänksam blick från mamma. 

Det är lite sådär nostalgiskt mysigt att vara hemma hos föräldrarna. För en liten stund sedan kom mamma och gav mig en skrivbok hon hittat på vinden. Skrivboken heter "Mina sagor och berättelser" och skapades 1992. Eller jag tror att det är 1992, visst måste det väl ha varit då jag gick i klass 2? Eller? Matematik har aldrig vart mitt stjärnämne. Svenska däremot har jag alltid tyckt om, jag tänkte att jag skulle delge er en av de sagor och berättelser jag hittade i denna lilla skrivbok - komplett med stavfel och allt. Men håll i er, den är rysligt spännande, och aningens läskig...

Det var en gång en häxa som bode i ett hotell. på vinden bode häxan. En dag kom det en kunga - familj med två barn till hotellet. barnen ville se sej om kring på hottellet. dom gick och frågade sin pappa. Pappa får vi gå upp på vinden? sa barnen. Ockej sa kungen. Barnen gick upp vinden. då hörde häxan barna och gick till kanten av trappan. barnen närmade sig då stället där häxan stod. då såg dom häxan och började springa neråt till sin pappa. Dom skrek: pappa pappa, det finns en häxa på vinden! men kungen sa: Det finns inte nåra häxor. Kolla själv pappa, sa barnen. kungen jik upp. Häxan såg kungen också. då såg häxan. kungen sprang också ner och skrek: Jag ser i syne! då kom ett av barnen på en ide. pappa sa barnet, jag har en ide. vadå sa kungen och barnet viskade sin ide till kungen. barnen jik upp och sa till häxan: ät inte upp oss. vi ska hjälpa dej. kolla ut genom fönstret. då gorde häxan det. hon sa: Försöker ni lura mig. ojdå sa dom, vi gick fel. det var på nästa våning. dom gick upp en trappa till. häxan kollade ut genom fönstret. jag ser fortfarande inget. kolla närmare sa barnen och knuffade ut häxan genom fönstret. så dog häxan och så levde kunga - paret lyckliga i alla sina dar.

Spännande va? Själv är jag lite imponerad över hur inkonsekventa mina stavfel är... och man måste ju nästan beundra mina särskrivningar, i synnerhet "om kring".

Det finns ytterligare en historia i denna skrivbok, som handlar om ett monster i ett skåp, men jag känner att det kanske kan vara nog med spänning för idag, eller vad säger ni?

Idag på väg hem från stan fick jag soppatorsk med bilen. Man känner sig så korkad när det händer. Jag tänkte att jag skulle tanka i stan, men i ett infall av "Åh, vad jobbigt att åka runt hela stan när motorvägspåfarten är precis här" så bestämde jag mig för att tanka i Jönåker. Jobbigt bara att bensinen inte räckte hela vägen dit... Men livet blir ju lite intressantare när man följer mottot "Living on the edge", kommer bensinen räcka ända fram, kommer det inte att räcka ända fram, lite spännande är det allt.

Idag har jag varit hemma hos Jenny på julmys och julklappsutdelning med tjejorna. Det är alltid så kul när vi umgås alla fyra, synd bara att det blivit så sällan sen jag flyttade till Falun. Jag har även kommit fram till att jag nog är en vän till hela familjen Karlsson/Löfgren. Så här brukar det gå till när jag är där och hälsar på:
Jag umgås med Jenny en stund, dricker lite kaffe, snackar lite tjejsnack och sånt där. Sen tar jag en liten koll i Hampus leksakslåda, plockar ut några gamla favoriter och det nya jag inte testat ännu och slår mig ner på vardagsrumsgolvet och leker en liten stund. Hittills är bläckfisken man kastar bollar i så den börjar röra sig och låta samt elefanten på vars snabel man kan spela små trudelutter mina favoriter - men jag är minst lika nyfiken som Hampus på vad han ska få för skojiga grejer i julklapp. Åh, nu höll jag nästan på att glömma den radiostyrda nyckelpigan han fick när han fyllde ett, den är också riktigt kul! Sedan umgås jag en stund med tv-spelet, eller förlåt, jag menar att jag spelar tv-spel med Linus en stund. Jag tycker att man verkligen kan säga att jag är en vän till hela familjen.

Nu ska jag gå och försöka få lite skönhetssömn så jag är pigg och glad när jag har seminarium imorgon bitti.

Just ja, jag glömde ju nästan berätta att jag kokade knäck med min lillasyster idag. Eller ja, hon sa att vi skulle koka knäck tillsammans, sen sa hon: "Börja du så länge, jag ska bara duscha". När hon kom ned så var jag klar, men jag kan ge mig den på att hon kommer ta åt sig äran när hon bjuder på dem. Så ni som läser, om min syster försöker bjuda er på knäck och påstå att hon har gjort den så ljuger hon - det är jag som gjort den, såvida inte det faktum att hon stod i duschen på något sätt hjälpte till att koka knäcken och hälla den i formarna...

Jag skrev ju i förra inlägget om hur lättlurade barn egentligen är som tror på tomten. Jag tänkte jag skulle dela med mig av en del andra saker jag trodde stenhårt på när jag var liten.

Bland annat så trodde jag att om man inte äter potatis så växer inte håret. Min kusin hade jättelångt fint hår, som jag beundrade något enormt. "Det är för att hon äter potatis" sa min mamma mycket övertygande. Hon använde även min morbror och hans begynnande flint sm avskräckande exempel: Han åt inte tillräckligt med potatis när han var liten, det är därför han inte har någon lugg.

Jag trodde även att Bam, min älskade katt, dog av naturliga orsaker bara några dagar efter att hon fått flytta till mormor och morfar på landet. Katten dog väl när jag var runt 6,7 år (om inte ännu yngre), när jag var runt 17 fick jag veta den hemska sanningen: att katten blivit avlivad. (Och ja, jag fällde en liten tår när sanningen uppdagades...)

Jag var även helt övertygad om att det var farligt att öva på att spela blockflöjt i bilen. Detta för att man kunde sätta blockflöjten i halsen om man krockade. Yeah, right, de tyckte bara att jag spelade illa, vilket jag i och för sig har full förståelse för.

Det var väl det jag kan komma på nu, och det är väl inte så farligt egentligen. Jag kanske inte var så lättlurad ändå? Kanske även borde berätta att jag väldigt länge trodde att färgen lila hette olila, men det var nog ingen som försökte lura mig, utan det var nog bara jag som var lite korkad, ni vet så där som barn har en tendens att vara.

Har för tillfället en liten paus mellan föreläsning och seminarium och tänkte utnyttja den tiden åt att delge er mina funderingar kring jultomten. Jag har ju nu kommit upp i den åldern där jag vet att jultomten inte finns. Trots att jag fortfarande får en julstrumpa på julaftonsmorgon (eftersom jag är student och bor långt bort från min familj sover jag ju nästan utan undantag hemma hos mina föräldrar natten till julafton). Dock så vet jag att det inte är tomten som sätter upp julstrumpan. Illusionen sprack förra året när mamma kom in med julstrumpan i handen och frågade om inte jag skulle gå och lägga mig snart så hon kunde sätta upp den. (Nej, jag skojade med er, jag listade ut för länge sedan att tomten bara är påhitt).

Men barn däremot - de tror på tomten. Är inte det lite korkat? Jag säger inte att jag inte trodde på tomten när jag var liten, men jag är ju än idag ganska lättlurad och naiv, så det kom väl inte som någon chock för någon att jag trodde stenhårt på tomten när jag var liten.
Men ändå, bara det faktum att man faktiskt kan fråga ett barn: "Tror du på tomten?". Borde inte det vara en liten ledtråd till alla barn om att tomten faktiskt inte finns. Det är ju inte direkt något man frågar om andra personer än tomten: "Tror du på Anna? Tror du att hon finns på riktigt?", jag menar, det är ju ganska uppenbart att jag finns på riktigt, och eftersom jag uppenbart finns på riktigt så är ju det en ganska dum fråga att ställa. Men när det gäller tomten så nickar alla barn gladeligen och "Ja, jag tror på tomten".
Sen idag, med internet och allt, finns det verkligen folk som, annat än på julafton, köper tidningen? Blir man inte lite misstänksam om pappa endast en gång om året ger sig ut för att köpa tidningen, och den enda gången han någonsin ger sig ut för att köpa en tidning så råkar tomten dyka upp. Och även om pappan brukar köpa tidningen (min pappa köper faktiskt fortfarande papperstidning) så tycker man att han kanske borde lärt sig från tidigare år att ge sig ut redan på förmiddagen och köpa tidningen, eftersom han missade tomten förra året kanske det är lite dumt att ge sig ut samma tid nästa år för att köpa en tidning? Himlans dålig timing han alltid har den där pappan.
Och en grej till. Man säger till barnen att julklapparna kommer från tomten. Du måste vara snäll annars kommer inte tomten med julklappar. Varför ska man då skriva en önskelista till fastrar och mostrar och annan släkt? Det är ju tomten som kommer med julklapparna? Och varför ska man säga tack till släkten, om det är tomten som köpt julklapparna. Och framförallt, varför står det "God Jul Anna önskar mamma och pappa" om julklapparna kommer från tomten? Slutsatsen vi kan dra av detta är alltså att barn är lättlurade. Väldigt lättlurade.

Förvirringen är på topp. Börjar en ny delkurs idag. Igår kväll låg det inte mindre än två olika, inte för fem öre överensstämmande, scheman ute på Fronter.
Enligt det ena schemat skulle jag idag, oklart vart eller vilken tid, men någon gång idag, ha en föreläsning som kanske eller kanske inte var inspelad.
Enligt det andra schemat skulle jag ha en föreläsning, fortfarande oklart vart, mellan 9-11 imorgon. Så, för att ta det säkra före det osäkra så var jag uppe strax innan nio idag, för att inte missa en eventuell, kanske inspelad, kanske icke-existerande föreläsning. Så, när jag vaknat loggar jag in på Fronter, bara för att upptäcka att ett hemligt tredje schema har lagts ut - och jag skulle gissa på att det är detta jag ska rätta mig efter. Det innebär alltså att jag har föreläsning 9-12 imorgon i ett namngivet rum. Det är inte alltid helt lätt att plugga på Högskolan, men det knepiga mina damer och herrar är inte studierna i sig, utan det knepiga ligger i att försöka förstå sig på vart man ska vara och när.

Enligt det hemliga schema nummer tre så ska inte arbetstitel, syfte och frågeställning på uppsatsen in förrän början av nästa vecka heller. Tänk om de hade lagt ut det här schemat tidigare, då hade jag kunnat vara ett par magsår fattigare.

Sen är tydligen vecka 52 undervisningsfri, det hade jag missat (och tydligen läraren också när hon skrev schema 1 och 2). Det enda jag kan tänka på nu är vilken egenvald (förstår ni -egenvald-, inte "måste läsa" eller "borde läsa" utan -egenvald-) bok jag ska läsa under den veckan...

Det är inte klokt vad dålig jag blivit på att uppdatera. Jag skulle kunna skylla på att jag har så otroligt mycket att göra att jag inte hinner uppdatera, men då skulle jag ljuga och det får man ju inte. Så...jag har egentligen ingen bra ursäkt, om jag ska vara ärligt så har jag inte ens en dålig ursäkt. Förutom att all min fantasi och inspiration för tillfället går åt till att försöka hitta julklappar som inte spräcker min studentbudget till släkt och vänner.

När vi hade den årliga julklappsdiskussionen i familjen Wirebratt så sa pappa, traditionsenligt "I år tar vi det lugnt med julklapparna. Tänk på att ni ska ha pengar kvar efter jul också". Det ironiska med detta är att det oftast är pappa som bryter mot detta. Pappa blir helt enkelt lite för inne i julens givarglädje och allt som oftast ger han sig ut dagen innan julafton för att kompletteringshandla några julklappar till. Jag minns särskilt ett år då mamma och pappa hade bestämt sig för att inte köpa julklappar till varandra (så att de skulle kunna köpa fler julklappar till sina älskade barn antar jag). Hur som helst, de hade bestämt sig för att inte köpa julklappar till varandra. Vad gör då pappa? Jo, dagen innan julafton (eller om det till och med var på själva julaftonsförmiddan, jag minns inte) så åker han och köper en julklapp till mamma. Har ett svagt minne av att det var en skiva av något slag, men är inte helt säker.

Nu har jag tagit ett par djupa andetag sedan igår. Stoppat undan den där stressen och paniken och insett att jag är världsmästare i att göra saker under tidspress. Det spelar ju egentligen ingen roll om syfte och frågeställning på uppsatsen ska in på onsdag eller måndag - jag kommer ju ändå inte göra det förrän kvällen innan, alternativt timmen innan det ska lämnas in. Dessutom har jag nog redan kommit på vad jag ska skriva uppsatsen om. Så en stressad Anna mindre på vägarna idag. Jag blir kvar i Nyköping.

Körde för övrigt fast i en gigantisk snöhög aka parkering igår. Det slutade med att vi fick putta in bilen på parkeringsplatsen (eftersom jag körde fast ganska rejält innan jag ens kommit in på en parkeringsruta) och putta bort bilen när jag skulle hem. Grattis Anna, vad duktig du är!

Ni som är födda på den tidigare delen av 80-talet, visste ni att "Trolltyg i Tomteskogen" nu släppts på DVD - för första gången. Det mina damer och herrar är lycka!

Fick precis veta (eftersom jag är så dålig på att ta reda på saker själv att jag måste vänta tills någon annan tar reda på saker och talar om det för mig) att nästa delkurs kommer med en chockstart. Innan vi ens haft ett seminarium, eller en föreläsning så ska vi skicka in syfte och frågeställning på uppsatsen. På måndag! Kul. Hemtentan i den delkursen vi håller på med nu är på torsdag. Så jag har alltså fredag och måndag morgon på mig att komma på vad jag ska skriva min uppsats om? Samt lämna in en litteraturlista. Det är vad jag kallar bra planering.

Jag stressar ju sällan upp mig, men funderar starkt på att åka upp till Falun redan imorgon, istället för på fredag (eftersom jag ju inte kommer hinna skriva en rad på fredag eftersom hela dagen kommer gå åt till att köra bil). Gaahhh.............

Jag har så mycket att plugga just nu att det känns jobbigt att bara tänka på det. Det känns som ett oöverstigligt berg. Och allt är resultatet av min dåliga planering. Jag hamnar nästan alltid ett par steg efter när jag åker hem till Nyköping, jag vet inte varför, det bara blir så. Det är så mycket annat som ska hinnas med när man är hemma, så studierna hamnar liksom ganska långt ned på prioriteringslistan. Men nu har jag en dag av studier att se framemot... Tjohoo, vad kul jag ska ha!

En liten kul grej är att jag ugefär en gång i månaden tror att jag håller på att gå in i en depression. Följande procedur utspelar sig under ungefär en dag: Jag känner mig lite nere, börjar fundera över vad som kan vara fel, kommer fram till att ingenting egentligen är fel, tänker att allt nog är bra ändå, börjar gråta när jag ska steka fisk och den går sönder i stekpannan (true story), här någonstans börjar jag känna mig lite rädd att något verkligen är fel. Sen - när jag sitter på golvet bredvid spisen och snorar och hulkar med tårarna sprutandes så kommer jag på det. PMS. Det är därför. Tänk att jag alltid lyckas glömma bort det. Tänk att jag alltid blir lika förvånad.
Jag kan tänka mig att de flesta tjejer som läser kan känna igen sig. Hur löjliga småsaker kan få en att bryta ihop i tårar. Som Marina berättade hur hon bröt ihop när hon skulle plocka ut en handduk ur en garderob och fyra handdukar till råkade trilla ned på golvet. Eller när Jenny tappade en skiva vattenmelon på armen och grät som om det var en stor mördarkniv hon tappat på armen.
För övrigt. Tårarna under det där pepparkakshusbaket (som min syster aldrig kommer låta mig glömma), var inte alls för att jag var dålig på att bygga. Det var ju för att jag hade PMS. När man har PMS så räcker det med en sådan sak som att bitarna i pepparkakshuset inte riktigt passar ihop som man vill.

Det är ju tur att det går över nästan så fort man kommit på varför man egentligen är ledsen. Men jag vågar nästan satsa alla pengar jag äger (vilket i och för sig inte är så mycket) på att självmordsstatistiken för kvinnor är högre när de har PMS.
Det är bullshit att PMS har med hormoner att göra. PMS är en psykisk sjukdom. Jag är helt säker på det.

Ikväll är det födelsedagsfest hos Marina, och jag är ute i så god tid så jag kanppt känner igen mig själv. Klockan är bara 14 och jag har redan duschat, och alldeles strax ska jag ta bort mitt gamla nagellack och sätta på nytt. Jag känner knappt igen mig själv, vad har hänt? Kan det vara så att jag fått en liten släng framförhållning?

Vårt lussebak gick bra. Dock kom vi ganska snabbt fram till att vanliga lussekatter är ganska tråkigt att göra, så vi använde vår fantasi, men de blev goda vill jag lova!

Rubrik två på denna dära listan är Vad bjuder jag på för mat?, tänkte att jag skulle kladda ned några tankar om det innan jag sätter igång med projektet att ta bort gammalt avskavt nagellack.
Jag antar att "det är bara att ta vad du hittar i kylen" inte riktigt räknas som att bjuda på mat? Om det inte gör det så tror jag inte att jag bjuder på mat särskilt ofta...
Istället brukar (brukade) vi ha  kollektiva middagar jag, Kalle, Playboy och Kaati. Något slags kött, potatis och något slags sås brukar vara standard. Alla handlar lite tills vi har uppnått ungefär samma summa, och har en fullständig måltid.
Sedan utmanar Kaati Playboy på "vem kan äta mest"-tävling. Det slutar alltid med att Kaati, i sin iver att slå Playboy, äter tills han mår illa. Kaati är mannen utan botten, killen som var beryktad för sina enorma matlådor på polishögskolan, killen som inte vet när det är dags att sluta. Playboy är på det taget lite vettigare (även om det tar emot något enormt att sätta hans namn i något som helst samband med ordet vettig), han brukar sluta innan han kräks...

Men usch, jag låter ju inte det minsta snäll och trevlig (som vi alla vet att jag egentligen är), för snälla och trevliga människor brukar bjuda sina vänner på mat, visst är det så? Det är väl bara helt enkelt så att jag tycker det är roligare när man lagar maten tillsammans (då behöver man inte göra lika mycket arbete och förberedelser heller).

En gång på fyllan bjöd jag Marina på makaroner. För att testa en teori som diskuterats tidigare hällde Marina massiva mängder kanel på sina makaroner. Jag är inte säker, men jag skulle gissa på att det inte var särskilt gott.

Nu ropade mamma precis på mig. "Kom och titta, skynda dig" ropade hon. Så jag sprang haltandes (har fortfarande lite ont i min fot efter min mycket graciösa vurpa igår) fram till fönstret där hon stod. Ute på vägen utanför knatar en rådjursmamma med kid i godan ro. Det är trevligt att bo på landet. Apropå rådjur så är det nog något sådant jag oftast brukar bjuda på, rådjur, älg eller hjort, eller något annat viltkött. Eftersom pappa skickar med mig en frysbox full med döda djur varje gång jag åker hem till Falun...

Imorse var jag tvungen att gå upp tidigt. Det är nackdelen med att jobba, att man måste gå upp tidigt, fördelen är att man tjänar pengar. Jag tycker om pengar. Med pengar kan man köpa massa fina saker - och då blir man lycklig. Det är så livet funkar va? Ju mer man shoppar desto lyckligare blir man?

Jag hatar att gå upp tidigt. Jag verkligen hatar det. Det är samma sak varje gång jag ska jobba. Jag börjar 8, det tar en halvtimma att åka till jobbet, så jag brukar ställa klockan på 6:45, så jag ska ha 45 minuter på mig att göra mig iordning och vakna till. Imorse ställde jag klockan på 6:30, eftersom jag på grund av "snökaoset" tänkte åka redan 7:15.
Varje gång är det samma sak. Jag snoozar tills det är 10 minuter kvar tills jag verkligen, verkligen, verkligen måste åka. Sen rusar jag upp, kastar på mig kläderna, snor upp håret i en tofs, borstar tänderna och kastar mig ut till bilen samtidigt som jag drar på mig jackan. Jag tror inte att mina jobbarkompisar någonsin sett mig sminkad, än mindre med håret borstat.
På vägen till bilen snubblade jag dessutom i snön. Ett tag låg jag där och funderade över om jag inte hade så pass ont att det bästa jag kunde göra var att vända igen och gå in och lägga mig. Sömn är bra mot stukade fotleder har jag hört. Dessvärre var den nog inte stukad, så det var bara at halta bort till bilen och pallra sig iväg till jobbet.

Idag har jag även inhandlat min allra första julklapp. Jag tänkte att det kanske var dumt att spara alla till dagen innan julafton när decemberlönen trillar in.

Nu när jag är hemma så måste jag ju bjuda på ytterligare ett exempel på min pappas extremt dåliga hörsel. Ni vet, jag har ju berättat om det förut, han hör dåligt men istället för att fråga "Va?", så brukar han hitta på vad folk kanske kan ha sagt...
Jag stod och beklagade mig över en milljon olika saker, som ont i min inte särskilt stukade fot, dyra julklappar som jag inte inhandlar ännu och sådana saker.
Jag: Nämen, oj vad jag gnäller.
Pappa: Muller?
Mamma: Nej, hon sa "oj vad jag gnäller".
Pappa: Va? Gnäller jag?

Nu ska jag gå ut och trycka i mig en lussebulle och lite kaffe, eftersom min mamma fyller år idag! (Och pappas födelsedagspresent till henne var identiskt med min planerade (men ännu ej inköpta) julklapp - tillbaks till ruta ett).

Eftersom Marina inte är en fattig student, utan har ett sånt där jobb där man tjänar pengar så är jag för tillfället lite sysslolös när jag sitter och väntar på att hon ska sluta jobbet. Sedan ska vi nämligen ut och åka pulka! Gick ut i garaget för att leta efter en pulka...när jag svänger runt hörnet på carporten möts jag av en syn som dock inte är helt ovanlig hemma hos familjen Wirebratt, men som ändå får en att haja till lite. Ute i garaget hänger två (förhoppningsvis) döda vildsvin uppochned med inälvorna utslitna. Mysigt.
Inga pulkor hittade jag heller. Å andra sidan skulle det säkert funka att använda ett vildsvinskadaver som pulka. Man skulle kunna sitta i håligheten där inälvorna en gång fanns. Men nja, jag är nog lite för kräsmagad för det, och Marina är definitivt för kräsmagad för det, så det får nog bli till att köpa en traditionell pulka...
(Om jag inte hade glömt kamerasladden i Falun, så hade jag kunnat slänga upp en förklarande bild på vildsvinen nu, men får väl slänga ihop en liten Nyköpingsbildshow när jag kommer hem till Falun igen).

Eftersom jag ändå inte har något bättre för mig tänkte jag att jag skulle beta av de två första punkterna på den där listan.

1. Presentera mig själv
Sånt här är svårt tycker jag, vad ska man skriva egentligen. Jag heter Anna och är 27 år säger inte så mycket tycker jag. Men, eftersom jag tror att de flesta redan vet vem jag är så tror jag att ni får nöja er med det, Jag heter alltså Anna och är 27 år gammal, studerar till gymnasielärare i Falun. Typ så.
Eller är det meningen att man ska skriva mer? Jag skulle kunna berätta att jag älskar att läsa och köper böcker i en snabbare takt än jag hinner med att läsa. Eller att jag har lite svårt att tro på horoskop, eftersom mitt horoskop (jungfrun) påstår att jag är pedantisk. Ni som varit hemma hos mig någon gång kan säkerligen skriva under på att det inte stämmer. Eller, som Linus en gång sa när jag talade om att jag ville ha en elefant i julklapp: "Ja, om du städar lite i din soffa, kanske du hittar en under alla kläder".
Nej, så får det nog räcka på den punkten, känns som att ni får veta en hel del om mig ändå genom mina inlägg.

2. Min första kärlek
Jag vet inte riktigt om man kallar det för kärlek, och jag minns ärligt talat inte riktigt episoden, men det ryktas att när jag var 6,7 år gammal så gav jag bort en massiv del av min fraggel-samling till en kille. Jag tror att man skulle kunna kalla det för kärlek...eller? För er som inte vet vad fragglar är, så var det ett barnprogram som gick på tv när jag var liten (åh, vilka minnen...). Jag slänger in en liten bild på ett par fragglar, det kanske triggar igång den nostalgiska sidan hos fler än mig?



Nån som kommer ihåg vad de hette? Jag känner särskilt igen de två längst till höger (ja, jag gjorde precis en hälsningsrörelse med handen för att lista ut vilket håll det var). Alltså, den gröna och hon med tofsarna....

19 grader kallt ute, och 19 grader varmt inne när jag vaknade imorse (fast förmodligen var det ett par grader kallare i mitt rum, med två ytterväggar, än i resten av huset, jag skulle gissa på sisådär minus 15). Men mina superdupergulliga föräldrar har inför min hemkomst köpt ett litet element som jag kan ställa i mitt rum, men jag är lite orolig att det ska börja brinna om jag inte har koll på det, så vågar inte ha det på på natten.

Jag vet att jag har denna dära listan som jag sa att jag skulle skriva om, och jag har inte gjort den utlovade presentationen av mina vänner från Nyköping, men jag har liksom ingen lust just nu. Det får vänta tills jag har lite extra tråkigt någon dag, jag kan ju liksom inte rå för att mitt liv råkar vara så otroligt intressant, händelserikt och spännande just nu att jag inte har tid (eller så är jag bara lite lagom oinspirerad, men alternativ ett låter ju aningens bättre i mina öron).

Ska förmodligen baka lussekatter med Marina idag. Vet inte riktigt hur det kommer gå, men jag känner att det nog är bra att vi övar lite på det där med samarbete innan det stora pepparkaksbygget går av stapeln...
Apropå pepparkaksbygge så bakade vi pepparkakor hemma hos mig i söndags (Yoyo, om du läser, du glömde muminmammanpepparkaksformen hemma hos mig!). Det gick väl så där skulle jag vilja påstå. Playboy och David trodde att istället för att knåda degen så kunde man kasta boll med den. Hetsiga diskussioner huruvida man skulle göra tunna eller tjocka pepparkakor uppstod - vilket ledde till att 50% av oss gjorde tjocka pepparkakor, och 50% gjorde tunna, och de tjocka pepparkakorna blev inte riktigt färdiga och de tunna blev aningens brända... Men vi la dem i en fin liten burk och gav bort dem till David på måndagen när han fyllde år så slapp vi äta dem.

Nej, nu ska jag gå och putta bort mamma och sätta mig framför kakelugnen och tina upp mig lite...

Efter vad som kändes som världens längsta bilresa är jag äntligen hemma i Nyköping igen. Det är fan mer snö här nere än uppe i Dalarna. Pulkarace någon?
Glömde förvisso mina termobyxor hemma i Falun, men har nog ett par från 1800-talet ligger uppe på vinden någonstans. När jag var liten, tänkte jag precis skriva, men kom på att jag inte var så värst liten, utan snarare ganska gammal när missuppfattningen jag nu ska berätta om inträffade, så när jag var liten var kanske ingen bra inledning... Hur som helst, jag tror inte så många vet om detta, eftersom det, när man uttalar inte hörs så stor skillnad, vilket förmodligen är anledningen till missuppfattandet jag alldeles snart ska berätta om. Åh, vad jag älskar att jag tvångsmässigt måste ordbajsa ett par rader innan jag kan komma till saken (förmodligen därför det går så lätt för mig i skolan, Högskolan älskar ordbajseri). Vad jag skulle komma till innan jag svävade iväg var att jag trodde termobyxor hette termosbyxor.
Jag tyckte på något sätt att det var logiskt. En termos håller ju kaffe varmt, termobyxor håller benen varma. Ni kan ju inte säga att det inte är logiskt...

Apropå hålla saker varma, dagens empiriska undersökning visar att det tar ungefär 30 minuter från det att du köper kaffe på Statiol tills kaffet svalnat till en drickbar nivå.