Framförhållning
Ikväll är det födelsedagsfest hos Marina, och jag är ute i så god tid så jag kanppt känner igen mig själv. Klockan är bara 14 och jag har redan duschat, och alldeles strax ska jag ta bort mitt gamla nagellack och sätta på nytt. Jag känner knappt igen mig själv, vad har hänt? Kan det vara så att jag fått en liten släng framförhållning?
Vårt lussebak gick bra. Dock kom vi ganska snabbt fram till att vanliga lussekatter är ganska tråkigt att göra, så vi använde vår fantasi, men de blev goda vill jag lova!
Rubrik två på denna dära listan är Vad bjuder jag på för mat?, tänkte att jag skulle kladda ned några tankar om det innan jag sätter igång med projektet att ta bort gammalt avskavt nagellack.
Jag antar att "det är bara att ta vad du hittar i kylen" inte riktigt räknas som att bjuda på mat? Om det inte gör det så tror jag inte att jag bjuder på mat särskilt ofta...
Istället brukar (brukade) vi ha kollektiva middagar jag, Kalle, Playboy och Kaati. Något slags kött, potatis och något slags sås brukar vara standard. Alla handlar lite tills vi har uppnått ungefär samma summa, och har en fullständig måltid.
Sedan utmanar Kaati Playboy på "vem kan äta mest"-tävling. Det slutar alltid med att Kaati, i sin iver att slå Playboy, äter tills han mår illa. Kaati är mannen utan botten, killen som var beryktad för sina enorma matlådor på polishögskolan, killen som inte vet när det är dags att sluta. Playboy är på det taget lite vettigare (även om det tar emot något enormt att sätta hans namn i något som helst samband med ordet vettig), han brukar sluta innan han kräks...
Men usch, jag låter ju inte det minsta snäll och trevlig (som vi alla vet att jag egentligen är), för snälla och trevliga människor brukar bjuda sina vänner på mat, visst är det så? Det är väl bara helt enkelt så att jag tycker det är roligare när man lagar maten tillsammans (då behöver man inte göra lika mycket arbete och förberedelser heller).
En gång på fyllan bjöd jag Marina på makaroner. För att testa en teori som diskuterats tidigare hällde Marina massiva mängder kanel på sina makaroner. Jag är inte säker, men jag skulle gissa på att det inte var särskilt gott.
Nu ropade mamma precis på mig. "Kom och titta, skynda dig" ropade hon. Så jag sprang haltandes (har fortfarande lite ont i min fot efter min mycket graciösa vurpa igår) fram till fönstret där hon stod. Ute på vägen utanför knatar en rådjursmamma med kid i godan ro. Det är trevligt att bo på landet. Apropå rådjur så är det nog något sådant jag oftast brukar bjuda på, rådjur, älg eller hjort, eller något annat viltkött. Eftersom pappa skickar med mig en frysbox full med döda djur varje gång jag åker hem till Falun...
Vårt lussebak gick bra. Dock kom vi ganska snabbt fram till att vanliga lussekatter är ganska tråkigt att göra, så vi använde vår fantasi, men de blev goda vill jag lova!
Rubrik två på denna dära listan är Vad bjuder jag på för mat?, tänkte att jag skulle kladda ned några tankar om det innan jag sätter igång med projektet att ta bort gammalt avskavt nagellack.
Jag antar att "det är bara att ta vad du hittar i kylen" inte riktigt räknas som att bjuda på mat? Om det inte gör det så tror jag inte att jag bjuder på mat särskilt ofta...
Istället brukar (brukade) vi ha kollektiva middagar jag, Kalle, Playboy och Kaati. Något slags kött, potatis och något slags sås brukar vara standard. Alla handlar lite tills vi har uppnått ungefär samma summa, och har en fullständig måltid.
Sedan utmanar Kaati Playboy på "vem kan äta mest"-tävling. Det slutar alltid med att Kaati, i sin iver att slå Playboy, äter tills han mår illa. Kaati är mannen utan botten, killen som var beryktad för sina enorma matlådor på polishögskolan, killen som inte vet när det är dags att sluta. Playboy är på det taget lite vettigare (även om det tar emot något enormt att sätta hans namn i något som helst samband med ordet vettig), han brukar sluta innan han kräks...
Men usch, jag låter ju inte det minsta snäll och trevlig (som vi alla vet att jag egentligen är), för snälla och trevliga människor brukar bjuda sina vänner på mat, visst är det så? Det är väl bara helt enkelt så att jag tycker det är roligare när man lagar maten tillsammans (då behöver man inte göra lika mycket arbete och förberedelser heller).
En gång på fyllan bjöd jag Marina på makaroner. För att testa en teori som diskuterats tidigare hällde Marina massiva mängder kanel på sina makaroner. Jag är inte säker, men jag skulle gissa på att det inte var särskilt gott.
Nu ropade mamma precis på mig. "Kom och titta, skynda dig" ropade hon. Så jag sprang haltandes (har fortfarande lite ont i min fot efter min mycket graciösa vurpa igår) fram till fönstret där hon stod. Ute på vägen utanför knatar en rådjursmamma med kid i godan ro. Det är trevligt att bo på landet. Apropå rådjur så är det nog något sådant jag oftast brukar bjuda på, rådjur, älg eller hjort, eller något annat viltkött. Eftersom pappa skickar med mig en frysbox full med döda djur varje gång jag åker hem till Falun...
Kommentarer
Trackback
