PMS
Jag har så mycket att plugga just nu att det känns jobbigt att bara tänka på det. Det känns som ett oöverstigligt berg. Och allt är resultatet av min dåliga planering. Jag hamnar nästan alltid ett par steg efter när jag åker hem till Nyköping, jag vet inte varför, det bara blir så. Det är så mycket annat som ska hinnas med när man är hemma, så studierna hamnar liksom ganska långt ned på prioriteringslistan. Men nu har jag en dag av studier att se framemot... Tjohoo, vad kul jag ska ha!
En liten kul grej är att jag ugefär en gång i månaden tror att jag håller på att gå in i en depression. Följande procedur utspelar sig under ungefär en dag: Jag känner mig lite nere, börjar fundera över vad som kan vara fel, kommer fram till att ingenting egentligen är fel, tänker att allt nog är bra ändå, börjar gråta när jag ska steka fisk och den går sönder i stekpannan (true story), här någonstans börjar jag känna mig lite rädd att något verkligen är fel. Sen - när jag sitter på golvet bredvid spisen och snorar och hulkar med tårarna sprutandes så kommer jag på det. PMS. Det är därför. Tänk att jag alltid lyckas glömma bort det. Tänk att jag alltid blir lika förvånad.
Jag kan tänka mig att de flesta tjejer som läser kan känna igen sig. Hur löjliga småsaker kan få en att bryta ihop i tårar. Som Marina berättade hur hon bröt ihop när hon skulle plocka ut en handduk ur en garderob och fyra handdukar till råkade trilla ned på golvet. Eller när Jenny tappade en skiva vattenmelon på armen och grät som om det var en stor mördarkniv hon tappat på armen.
För övrigt. Tårarna under det där pepparkakshusbaket (som min syster aldrig kommer låta mig glömma), var inte alls för att jag var dålig på att bygga. Det var ju för att jag hade PMS. När man har PMS så räcker det med en sådan sak som att bitarna i pepparkakshuset inte riktigt passar ihop som man vill.
Det är ju tur att det går över nästan så fort man kommit på varför man egentligen är ledsen. Men jag vågar nästan satsa alla pengar jag äger (vilket i och för sig inte är så mycket) på att självmordsstatistiken för kvinnor är högre när de har PMS.
Det är bullshit att PMS har med hormoner att göra. PMS är en psykisk sjukdom. Jag är helt säker på det.
En liten kul grej är att jag ugefär en gång i månaden tror att jag håller på att gå in i en depression. Följande procedur utspelar sig under ungefär en dag: Jag känner mig lite nere, börjar fundera över vad som kan vara fel, kommer fram till att ingenting egentligen är fel, tänker att allt nog är bra ändå, börjar gråta när jag ska steka fisk och den går sönder i stekpannan (true story), här någonstans börjar jag känna mig lite rädd att något verkligen är fel. Sen - när jag sitter på golvet bredvid spisen och snorar och hulkar med tårarna sprutandes så kommer jag på det. PMS. Det är därför. Tänk att jag alltid lyckas glömma bort det. Tänk att jag alltid blir lika förvånad.
Jag kan tänka mig att de flesta tjejer som läser kan känna igen sig. Hur löjliga småsaker kan få en att bryta ihop i tårar. Som Marina berättade hur hon bröt ihop när hon skulle plocka ut en handduk ur en garderob och fyra handdukar till råkade trilla ned på golvet. Eller när Jenny tappade en skiva vattenmelon på armen och grät som om det var en stor mördarkniv hon tappat på armen.
För övrigt. Tårarna under det där pepparkakshusbaket (som min syster aldrig kommer låta mig glömma), var inte alls för att jag var dålig på att bygga. Det var ju för att jag hade PMS. När man har PMS så räcker det med en sådan sak som att bitarna i pepparkakshuset inte riktigt passar ihop som man vill.
Det är ju tur att det går över nästan så fort man kommit på varför man egentligen är ledsen. Men jag vågar nästan satsa alla pengar jag äger (vilket i och för sig inte är så mycket) på att självmordsstatistiken för kvinnor är högre när de har PMS.
Det är bullshit att PMS har med hormoner att göra. PMS är en psykisk sjukdom. Jag är helt säker på det.
Kommentarer
Trackback
