Fler bekännelser...
Ni som känner mig, eller för all del, alla som någonsin vart hemma hos mig, kommer kanske inte tro på mig när jag nu ska bekänna en av mina största svagheter. Men läs till punkt innan ni bryter ihop i små skrattande högar på golvet så kommer ni förstå hur jag menar.
En av mina största svagheter,eller svagheter är nog fel ord... En av mina största brister, fel, problem, whatever och skitsamma vad jag kallar det för, ni fattar vad jag menar, är att jag är perfektionist.
(Jag väntar tills ni skrattat färdigt innan jag fortsätter)
Så. Jag är alltså inte perfektionist på ett "jag bara måste ha jättestädat och fint runt omkring mig"- sätt (om det nu var någon som inte automatiskt drog den slutsatsen), utan jag är perfektionist när jag skriver. Jag kan inte, inte ens i utkastprocessen av en uppsats, lämna ett stycke som känns sådär. Vartenda ord, varenda punkt, kommatecken, mening och bokstav måste kännas rätt, måste passa in - annars kan jag inte gå vidare och fortsätta skriva.
Uppsatsen jag håller på med nu är bara ett exempel i mängden. Jag är just nu inne på min sjätte revidering av inledningen till bakgrunden - det innebär alltså första stycket under rubriken bakgrund.
Känns just nu som om jag kommer spendera resten av mitt liv med att fila på bakgrunden till den här uppsatsen - det finns så många bra sätt att börja på och min abnorma beslutsångest i kombination med den här perfektionismen gör det nästintill omöjligt att komma vidare.
/Tjejen som spenderade i runda slängar 15 minuter på att hitta den perfekta synonymen för kunskapsförmedling, hittade en, ångrade sig 5 minuter senare och omformulerade hela meningen istället.
P.s Om ni inte redan tycker lite synd om mig nu när jag blottat mina svagheter och brister så kan jag upplysa er om att jag också har ett sår på tungan, orsakat av massivt tomatätande... (som gör vääääldigt ont - damn Willys och deras superbilliga körsbärstomater!!!!)
En av mina största svagheter,eller svagheter är nog fel ord... En av mina största brister, fel, problem, whatever och skitsamma vad jag kallar det för, ni fattar vad jag menar, är att jag är perfektionist.
(Jag väntar tills ni skrattat färdigt innan jag fortsätter)
Så. Jag är alltså inte perfektionist på ett "jag bara måste ha jättestädat och fint runt omkring mig"- sätt (om det nu var någon som inte automatiskt drog den slutsatsen), utan jag är perfektionist när jag skriver. Jag kan inte, inte ens i utkastprocessen av en uppsats, lämna ett stycke som känns sådär. Vartenda ord, varenda punkt, kommatecken, mening och bokstav måste kännas rätt, måste passa in - annars kan jag inte gå vidare och fortsätta skriva.
Uppsatsen jag håller på med nu är bara ett exempel i mängden. Jag är just nu inne på min sjätte revidering av inledningen till bakgrunden - det innebär alltså första stycket under rubriken bakgrund.
Känns just nu som om jag kommer spendera resten av mitt liv med att fila på bakgrunden till den här uppsatsen - det finns så många bra sätt att börja på och min abnorma beslutsångest i kombination med den här perfektionismen gör det nästintill omöjligt att komma vidare.
/Tjejen som spenderade i runda slängar 15 minuter på att hitta den perfekta synonymen för kunskapsförmedling, hittade en, ångrade sig 5 minuter senare och omformulerade hela meningen istället.
P.s Om ni inte redan tycker lite synd om mig nu när jag blottat mina svagheter och brister så kan jag upplysa er om att jag också har ett sår på tungan, orsakat av massivt tomatätande... (som gör vääääldigt ont - damn Willys och deras superbilliga körsbärstomater!!!!)
Kommentarer
Trackback
