Lokalsinne
Som ni kanske redan vet så har jag sämst lokalsinne. Verkligen Sämst. Men en sak förbryllar mig, och det kan inte bara vara mitt lokalsinne som ställer till det.
Igår hade jag möte min handledare för examensarbetet, på hans arbetsrum i den nybyggda delen av kanslihuset uppe vid Högskolan. Varje gång jag har vart där utspelar sig följande scenario:
Jag går in genom vad jag antar är någon slags huvudentré, går genom en lång vindlande korridor, jag går uppför en trappa, in i ytterligare en lång vindlande korridor - en korridor som förefaller vara utan slut och jag går och går och går, tills jag till slut kommer ut genom en dörr mittemot den dörr som ledde in i den korridor jag nyss letat mig ut från.
Jag suckar lite åt mitt eget dåliga lokalsinne, letar rätt på ett fikarum och frågar efter min handledares arbetsrum (vilket erbjuder vissa svårigheter då han har ett finskt efternamn som jag inte är riktigt säker på hur man ska uttala). Någon pekar sedan åt vilket håll jag ska och går genom ytterligare en lång, lång vindlande korridor och hittar till slut arbetsrummet.
När jag sedan ska därifrån, det är då det märkliga inträffar. Jag går tillbaka genom den långa, långa vindlande korridoren. Men den här gången leder den långa, långa vindlande korridoren till en trappa. En helt annan trappa än den jag gick i för att komma upp första gången. Jag går ned för trappan och hamnar i ytterligare en lång, lång vindlande korridor och jag går och går och går och hittar till slut en dörr som leder ut igen. Dock är det självklart inte samma dörr som jag gick in igenom.
Hur har de byggt det där kanslihuset egentligen? Känns lite som att vara mitt i en mardröm där man bara springer och springer och aldrig kommer ut.
Värt att nämna är att ovanstående scenario har inträffat inte en, utan två gånger. Nästa vecka när jag ska dit funderar jag på att knyta ett litet snöre i dörren jag går in genom, alternativt lämna ett litet spår av brödsmulor efter mig.
Igår hade jag möte min handledare för examensarbetet, på hans arbetsrum i den nybyggda delen av kanslihuset uppe vid Högskolan. Varje gång jag har vart där utspelar sig följande scenario:
Jag går in genom vad jag antar är någon slags huvudentré, går genom en lång vindlande korridor, jag går uppför en trappa, in i ytterligare en lång vindlande korridor - en korridor som förefaller vara utan slut och jag går och går och går, tills jag till slut kommer ut genom en dörr mittemot den dörr som ledde in i den korridor jag nyss letat mig ut från.
Jag suckar lite åt mitt eget dåliga lokalsinne, letar rätt på ett fikarum och frågar efter min handledares arbetsrum (vilket erbjuder vissa svårigheter då han har ett finskt efternamn som jag inte är riktigt säker på hur man ska uttala). Någon pekar sedan åt vilket håll jag ska och går genom ytterligare en lång, lång vindlande korridor och hittar till slut arbetsrummet.
När jag sedan ska därifrån, det är då det märkliga inträffar. Jag går tillbaka genom den långa, långa vindlande korridoren. Men den här gången leder den långa, långa vindlande korridoren till en trappa. En helt annan trappa än den jag gick i för att komma upp första gången. Jag går ned för trappan och hamnar i ytterligare en lång, lång vindlande korridor och jag går och går och går och hittar till slut en dörr som leder ut igen. Dock är det självklart inte samma dörr som jag gick in igenom.
Hur har de byggt det där kanslihuset egentligen? Känns lite som att vara mitt i en mardröm där man bara springer och springer och aldrig kommer ut.
Värt att nämna är att ovanstående scenario har inträffat inte en, utan två gånger. Nästa vecka när jag ska dit funderar jag på att knyta ett litet snöre i dörren jag går in genom, alternativt lämna ett litet spår av brödsmulor efter mig.
Kommentarer
Trackback
