Annsann

Om lite drygt två månader har jag pluggat färdigt. Det känns helt sjukt. Sedan våren 2006 har jag levt studentlivet och nu ska jag helt plötsligt ut i det där riktiga livet. Tyvärr innebär det nog också att den här bloggen har en begränsad livstid - skulle kännas så där lagom kul om någon av mina framtida elever skulle råka surfa in här och läsa. Men fram tills dess kan vi ju göra det bästa av situationen och låta bloggen få ett värdigt slut (jag ska alltså försöka skriva lite oftare om ni inte förstod det).

Men nu var det inte bloggens nära förestående död jag ville skriva om, utan att studentlivet börjar närma sig sitt slut. I snart 6 år (om man räknar in det där lilla studieuppehållet jag råkade ta nånstans mitt i) har jag levt studentlivet. På ett helt annat ställe skrev jag för ett tag sen om hur det hela började - om min allra första dag i Falun. Jag tänkte att jag skulle klistra in den texten här, så att ni alla kan läsa historien om hur det hela började.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

När jag klev av tåget i Falun så var det första gången jag någonsin satte min fot i staden. Den enda jag kände i hela staden var en ytligt bekant som jag inte bara skulle bo i samma korridor som, han hade även fixat att jag skulle bli hämtad vid tåget av någon annan från samma korridor. Full av förhoppningar stod jag där utanför tågstationen och väntade… och väntade… och väntade lite till, bara för att upptäcka att killen som skulle hämta upp mig hade glömt bort mig. Bra start på mitt liv i Falun tänkte jag, jag har knappt hunnit av tåget och jag är redan bortglömd.
Så, eftersom alla andra som kom med tåget inte hade blivit bortglömda så var det inte svårt att gissa att den där risiga gröna bilen som kom puttrandes var min skjuts. En liten väderleksrapport krävs nästan innan jag kan fortsätta berättelsen om min första dag i Falun. Det var alltså mitten av januari, 157 grader kallt och 14 meter snö. Så, nu kan vi fortsätta. Ur bilen hoppar två killar i shorts och t-shirt. Jag tänker att det här kan inte vara min skjuts, det här måste vara förrymda patienter från Säter.  Jag tittar diskret åt ett annat håll och hoppas att det här inte är mina nya grannar när den ena killen kommer skuttandes fram, hoppar upp och ner och presenterar sig som Kalle. (Då antog jag att han hoppade upp och ned för att han frös, nu har jag lärt känna Kalle och vet att det bara är så han gör när han pratar). Den andra killen presenterade sig som Playboy. ”Ursäkta, vad sa du?” tänkte jag, men eftersom de såg ut som två förrymda patienter från Säter vågade jag inte ifrågasätta det utan nickade bara och presenterade mig.

Den ena av killarna plockar fram en tändare och medan jag står där och funderar över om jag verkligen ska våga hoppa in i bilen så börjar de gemensamt försöka elda upp bilen. (Egentligen försökte de bara öppna bagageluckan som frusit, men det är på något sätt inte lika roligt). Till slut beger vi oss mot mitt nya hem och på vägen dit matas jag med information av killen som kallar sig Kalle och verkar ha allvarliga problem med att vara tyst. Bland annat får jag veta att han, och jag citerar, ”inte bor i korridoren, men är där jämt och snor mat och andra saker”, och att han, jag citerar igen: ”har legat med en tjej som kallas Linda Landscape”. Jag var chockad och tyst och när jag kom hem låste jag in mig på mitt rum resten av kvällen.

Några dagar senare bjuder de in mig till grillfest. Det är här någonstans jag börjar greppa att killarna inte fattat att det är vinter ute.

Varför de var klädda i shorts och t-shirt på vintern? Let’s keep that a secret, för sanningen är inte hälften så rolig som det ni säkert fantiserar ihop.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------