Ring, Ring
Elmätarbyteskillen var precis här, och han var nog snarare en elmätarbytesgubbe än en elmätarbyteskille. Ja, ni gissade rätt, det var alltså den mindre attraktiva av elmätarbytarna som kom. Men, han var å andra sidan himlans trevlig och pratglad så jag klagar inte.
Min telefon är tvärdöd. Batteriet är urladdat och det är något fel på min laddare. "Laddningsfel. Avbryt laddningen!" står det när jag försöker ladda. Känner mig lite isolerad här i min lägenhet när jag inte har någon telefon (vilket i och för sig kan vara bra, eftersom jag har ett arbete som ska vara inne klockan 16, som jag började med nyss. Eller, egentligen har jag inte kommit längre än att jag har öppnat ett worddokument, sen satte jag mig och skrev det här, så börjat är ju en sanning med modifikation).
Men, nu när jag varit telefonlös ett par timmar (varav jag kanske inte varit vaken särskilt många, men ändå), så började jag fundera lite på hur man egentligen gjorde på tiden innan mobiltelefoner. Jag kommer ju ihåg när man var liten och var tvungen att ringa hem till sina kompisar. Och om de inte var hemma...ja, då fick man vänta.
Eller så gick man och "plingade på", och liksom chansade på att någon var hemma. Kan ni tänka er det idag? Att gå hem till någon utan att först ringa mobilen och kolla om personen ifråga är hemma? Det finns liksom inte (om det inte skulle råka vara närmsta grannen, men knappt ens då).
Jag kommer ihåg min första mobiltelefon. Det var en Motorola. Den hade minne för ungefär 15 sms, sen blev det fullt. Dock förstod inte jag att man var tvungen att radera sms, så det gick flera månader som jag trodde att det var något fel på min telefon, eftersom folk påstod att de sms:ade mig, men jag fick ju aldrig några sms. (Ibland trodde jag att de ljög, och då kände jag mig ensammast i världen...). Det faktum att det blinkade ett litet brev uppe i ett hörn av displayen såg jag som ytterligare ett bevis på att något var fel med min telefon.
Innan jag fick min alldeles egna mobiltelefon så hade familjen en biltelefon. En jättestor låda som på något sätt var kopplad till bilens batteri (eller någon annan teknisk del av bilen som telefonen behövde för att fungera). Vad häftig man kände sig när man var ute på semester med familjen och kunde ringa hem till kompisar. "Nä, alltså, jag sitter ju i bilen och pratar. I vår biltelefon." Ashäftigt.
Nä, nu måste jag ta tag i det där arbetet - det sista i den här delkursen!!
Min telefon är tvärdöd. Batteriet är urladdat och det är något fel på min laddare. "Laddningsfel. Avbryt laddningen!" står det när jag försöker ladda. Känner mig lite isolerad här i min lägenhet när jag inte har någon telefon (vilket i och för sig kan vara bra, eftersom jag har ett arbete som ska vara inne klockan 16, som jag började med nyss. Eller, egentligen har jag inte kommit längre än att jag har öppnat ett worddokument, sen satte jag mig och skrev det här, så börjat är ju en sanning med modifikation).
Men, nu när jag varit telefonlös ett par timmar (varav jag kanske inte varit vaken särskilt många, men ändå), så började jag fundera lite på hur man egentligen gjorde på tiden innan mobiltelefoner. Jag kommer ju ihåg när man var liten och var tvungen att ringa hem till sina kompisar. Och om de inte var hemma...ja, då fick man vänta.
Eller så gick man och "plingade på", och liksom chansade på att någon var hemma. Kan ni tänka er det idag? Att gå hem till någon utan att först ringa mobilen och kolla om personen ifråga är hemma? Det finns liksom inte (om det inte skulle råka vara närmsta grannen, men knappt ens då).
Jag kommer ihåg min första mobiltelefon. Det var en Motorola. Den hade minne för ungefär 15 sms, sen blev det fullt. Dock förstod inte jag att man var tvungen att radera sms, så det gick flera månader som jag trodde att det var något fel på min telefon, eftersom folk påstod att de sms:ade mig, men jag fick ju aldrig några sms. (Ibland trodde jag att de ljög, och då kände jag mig ensammast i världen...). Det faktum att det blinkade ett litet brev uppe i ett hörn av displayen såg jag som ytterligare ett bevis på att något var fel med min telefon.
Innan jag fick min alldeles egna mobiltelefon så hade familjen en biltelefon. En jättestor låda som på något sätt var kopplad till bilens batteri (eller någon annan teknisk del av bilen som telefonen behövde för att fungera). Vad häftig man kände sig när man var ute på semester med familjen och kunde ringa hem till kompisar. "Nä, alltså, jag sitter ju i bilen och pratar. I vår biltelefon." Ashäftigt.
Nä, nu måste jag ta tag i det där arbetet - det sista i den här delkursen!!
Kommentarer
Trackback
