Still awake...
...och still chockerande pigg och alert. Eftersom jag ska köra cirka 30 mil hyfsat tidigt imorgon tänkte jag att det var en dum idé att gå och lägga mig efter seminariet och vakna klockan 22 ikväll. Men konstigt nog är jag inte det minstaste trött. Vem har snott mitt sömnbehov?
Jag måste säga att jag beundrar min egen förmåga att lägga energi på totalt oviktiga saker när jag egentligen har viktiga saker jag borde göra.
Jag skulle sammanfatta min presentation i ett word-dokument så att resten av min seminariegrupp kunde ta del av mina oerhört insiktsfulla analyser. Precis när jag skulle sätta igång upptäcker jag att mina livsnödvändiga färgglada pluppar är borta.
Vad är färgglada pluppar undrar ni nu? Det är precis vad det låter som, färgglada pluppar med lite klister på som man kan sätta i en bok för att markera en sida man inte vill tappa bort. Jag har hört att andra kallar det för bokmärken, men under mitt tak bestämmer jag och här heter det färgglada pluppar.
Hur som helst, det var ju såklart omöjligt för mig att ens fundera på att börja utan mina färgglada pluppar. Nu har jag spenderat i runda slängar en halvtimma på att planlöst gå runt i min enormt stora etta och halvhögt mumla "färgglada pluppar" med ett lite frågande tonfall och sporadiskt lyfta på saker.
Vad jag tycker är lite intressant med detta förfarande är det faktum att jag faktiskt, undermedvetet (okej, kanske inte så himlans undermedvetet ändå), försöker ropa på de färgglada plupparna.
Tänk vad rädd jag skulle bli om de färgglada plupparna faktiskt svarade.
"Men ditt jävla stolpskott, vi ligger ju här under tre kilo papper på bordet".
Jag skrev ju i ett tidigare inlägg om att jag fick frågan om jag pratar med mig själv när jag är ensam hemma. Jag tror snarare att jag skulle vilja säga att jag pratar med döda ting - också.
Till exempel när jag trycker på fel knapp på datorn (vilket händer oftare än jag egentligen vill erkänna) säger jag alltid högt "nej, fel knapp, fel knapp".
Ungefär som om datorn skulle höra mig och genast sluta upp med vad jag av misstag bett honom göra.
Eller som jag kom på mig själv för ett litet tag sen när jag packade inför min tripp till the hometown att säga "Du ska med" när jag la fram saker i en liten fin hög.
"Du ska med", inte "Den ska med" utan du. Jag personifierar alltså mina saker. Shit, det här med att plugga på distans är inte min grej. Jag känner mig helt asocial. Lite som crazy catlady, fast utan katter.
Nej, nu ska jag gå ut och prata lite med spisen samtidigt som jag lagar mig något ätbart.
Jag måste säga att jag beundrar min egen förmåga att lägga energi på totalt oviktiga saker när jag egentligen har viktiga saker jag borde göra.
Jag skulle sammanfatta min presentation i ett word-dokument så att resten av min seminariegrupp kunde ta del av mina oerhört insiktsfulla analyser. Precis när jag skulle sätta igång upptäcker jag att mina livsnödvändiga färgglada pluppar är borta.
Vad är färgglada pluppar undrar ni nu? Det är precis vad det låter som, färgglada pluppar med lite klister på som man kan sätta i en bok för att markera en sida man inte vill tappa bort. Jag har hört att andra kallar det för bokmärken, men under mitt tak bestämmer jag och här heter det färgglada pluppar.
Hur som helst, det var ju såklart omöjligt för mig att ens fundera på att börja utan mina färgglada pluppar. Nu har jag spenderat i runda slängar en halvtimma på att planlöst gå runt i min enormt stora etta och halvhögt mumla "färgglada pluppar" med ett lite frågande tonfall och sporadiskt lyfta på saker.
Vad jag tycker är lite intressant med detta förfarande är det faktum att jag faktiskt, undermedvetet (okej, kanske inte så himlans undermedvetet ändå), försöker ropa på de färgglada plupparna.
Tänk vad rädd jag skulle bli om de färgglada plupparna faktiskt svarade.
"Men ditt jävla stolpskott, vi ligger ju här under tre kilo papper på bordet".
Jag skrev ju i ett tidigare inlägg om att jag fick frågan om jag pratar med mig själv när jag är ensam hemma. Jag tror snarare att jag skulle vilja säga att jag pratar med döda ting - också.
Till exempel när jag trycker på fel knapp på datorn (vilket händer oftare än jag egentligen vill erkänna) säger jag alltid högt "nej, fel knapp, fel knapp".
Ungefär som om datorn skulle höra mig och genast sluta upp med vad jag av misstag bett honom göra.
Eller som jag kom på mig själv för ett litet tag sen när jag packade inför min tripp till the hometown att säga "Du ska med" när jag la fram saker i en liten fin hög.
"Du ska med", inte "Den ska med" utan du. Jag personifierar alltså mina saker. Shit, det här med att plugga på distans är inte min grej. Jag känner mig helt asocial. Lite som crazy catlady, fast utan katter.
Nej, nu ska jag gå ut och prata lite med spisen samtidigt som jag lagar mig något ätbart.
Kommentarer
Trackback
